INTRIGANT in1trigaŋ4t l. -an4t (inntrigánnt Dalin; in´trigan.‛t el. -aŋ.‛t LoW(1889)), adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. komp. -are; n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. intrigant, adj. o. sbst., eng. intrigant, m., intrigante, f., fr. intrigant, adj. o. sbst.; av it. intrigante, adj. o. sbst., eg. p. pr. av intrigare (se INTRIGERA)]
I. adj.
1) som brukar intrigera, som är fallen för att intrigera; äv. i överförd anv., om karaktär o. d. (Dumouriez') intriganta caracter. LittT 1795, s. 81. En intrigant ung qvinna, som vill göra lycka, kan uträtta mycket på en dag. Almqvist AmH 1: 251(1840). Till .. (Melíkovs) efterträdare såsom inrikesminister utnämndes den intrigante panslavisten general Ignatiev. NF 19: 153(1895). Hallström Händ. 204(1927).
2) (†) som brukar inlåta sig i kärleksäventyr; jfr INTRIG 2. Prinsessan Cecilia (Vasa) .. var utsväfvande liksom en del fruntimmer i K(onung) Erics lösaktiga tid: liderliga och intriganta stycken af bättre och sämre folk. HSH 3: 35(c. 1800).
II. sbst.: person som brukar intrigera l. är fallen för att intrigera. LBÄ 33—35: 31(1800). En intrigant, en komediantska, en skenhelig harpya. Hagberg Pérez Galdós DPerf. 145 (1893). Bergman LBrenn. 285(1928).
Avledn.: INTRIGANTSKA, f. (tillf.) till II: kvinnlig intrigant, intrigmakerska. SthmFig. 1847, s. 165.
