SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INTRIGÖR in1trigö4r l. 4r, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-trigeur 1768. -trigieur 1738. -trigueur 17291821. -trigör 1801 osv.)
Etymologi
[av fr. intrigueur, adj. o. sbst., till intriguer (se INTRIGERA)]
intrigant (se d. o. II), intrigmakare. Biurman Brefst. 147 (1729). Han tycker mycket om at vara känd som intrigeur. Posten 1768, s. 55. Funck ansågs för en stor intrigör. Odhner G3 1: 87 (1885). Quennerstedt C12 2: 36 (1916). — jfr STOR-INTRIGÖR.
Spoiler title
Spoiler content