SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INULIN in1uli4n l. -ɯ-, n. (Fries BotUtfl. 2: 181 (1834, 1852), NoK) l. r. (Bergstrand Johnson 1: 30 (1874)); best. -et, ss. r. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Etymologi
[jfr t. inulin, eng. inulin(e), fr. inuline; till lat. inula, ålandsrot (jfr ALANT)]
kem. ett slags i rotknölar av ålandsrot, dahlia, jordärtskocka m. fl. växter förekommande stärkelseart, som vid hydrolys ger fruktsocker; ”alantstärkelse”, ”dahlin”. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 254. NoK 44: 157 (1925).
Spoiler title
Spoiler content