IRISK i4risk, äv. (föga br.) IRSK i4rsk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(irisk 1852 osv. irsk 1742—1931)
Etymologi
[fsv. irsker, motsv. d. irsk, isl. írskr, t. irisch, eng. irish; till IRER]
(i sht i fackspr., särsk. hist., litt.-hist. o. språkv.) adj. till IRER o. IRLAND; utom språkv. vanl. i fråga om äldre, i sht forntida l. medeltida förhållanden; jfr IRLÄNDSK. Mörk Ad. 1: 33 (1742). I den iriska literaturen finnas de öfver hufvud äldsta skriftliga minnesmärken af keltisk odling. NF (1883). Det mest berömda iriska klostret bland tysktalande folk blev S:t Gallen, som grundades i början av 600-talet. Grimberg VärldH 5: 331 (1931). — jfr FORN-, MEDEL-, NY-IRISK.
Avledn.: IRISKA, ngn gg (i bet. 2) IRSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (iriska c. 1780 osv. irska 1900—1901)
2) språkv. irernas språk; dels, sammanfattande, om de keltiska språk som talas l. talats på Irland, ön Man o. i de skotska högländerna, dels (o. vanl.) om det keltiska språket på Irland, irländsk gäliska, irländska; jfr GÄLISKA 2. Stjernström Whitney 180 (1880). Charpentier IeurSpr. 229 (1915). jfr FORN-, MEDEL-, NY-IRISKA.
