SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JUBEL 4bel, sbst.1, n. (Tegnér (WB) 3: 141 (1817) osv.) ((†) r. l. m. Lindfors (1815), Meurman (1846)); best. -blet
Ordformer
(ss. r. l. m. -beln Stagnelius (SVS) 2: 256 (1821), Tranér Anakr. 194 (1830, 1833)).
Etymologi
[liksom d. jubel av t. jubel, m., av lat. jubilum, n., hojtande, muntert rop; trol. av ljudhärmande urspr. Ordet har i sv. tidigast anträffats ss. första led i ssgr]
rop (skrik, sång o. d.) som är uttryck för stark glädje; allmännare: stark glädje, vare sig denna tar sig hörbara uttryck l. icke. Han hälsades med ändlöst jubel, med stormande jubel, med folkets jubel. Ombrusad av jubel. Det blev jubel bland barnen, när far kom hem. Jublet kände inga gränser. Tidningarna hälsa den nya regimen med jubel. Jublet över förändringen kom litet för tidigt. Lindfors (1815). Ett allmänt jubel fattar land och stad. Tegnér (WB) 3: 141 (1817). Öfver likströdt slagfält bryter ändtligen ett jubel fram: / hel Dexippos. Rydberg Dikt. 1: 37 (1876, 1882). Full af jubel i sitt inre kom hon hem. Wieselgren Hvirfl. 1: 77 (1891). Grimberg VärldH 4: 134 (1930). — jfr BARNA-, BIFALLS-, FEST-, HYLLNINGS-, STORM-JUBEL m. fl.
Ssgr: JUBEL-DAG, -FEST, se JUBEL- ssgr.
-FRÖJD. (i vitter stil) jublande fröjd. Jesus är .. en liuflig sång i örat; en Jubel-frögd i hiertat. Scherping Cober 1: 156 (1734). Jensen BöhmDiktn. 108 (1894).
-FYLLD, p. adj. (i vitter stil) Hallström GrAntw. 94 (1899).
-GLAD, adj. (i vitter stil, mindre br.) jublande glad. Wester Gorkij Ute 352 (1918). Weman Stämn. 126 (1925).
-HYMN. (i sht i vitter stil) hymn fylld av jubel. Rydberg Dikt. 2: 130 (1891).
-HÄLSA, v. (i vitter stil, numera knappast br.) hälsa (ngn) med jubel. Nybom SDikt. 2: 251 (1853, 1880). Därs. 1: 256 (1864, 1880).
-HÄLSNING. (i vitter stil) jublande hälsning. Böttiger 1: 185 (1856; med anslutning till JUBEL-).
-KLANG. (i vitter l. i högre stil) klang av jubel, jublande klang. MarkallN 2: 46 (1821). Levertin NDikt. 30 (1894). Psalt. 33: 3 (Bib. 1917).
-KÖR, i sht förr äv. -KOR. (i vitter stil) kör som sjunger jubelsång(er); äv. bildl. Phosph. 1811, s. 439 (bildl.). Hedenstierna FruW 32 (1890; om fågelkör).
-MÖTE. [jfr HALLELUJA-MÖTE] (inom frälsningsarmén) möte som särskilt åsyftar att giva deltagarna tillfälle till lov o. tacksägelse. UNT 1925, nr 9165 A, s. 2. —
-RING. (i vitter stil, †) ring av jublande människor. Der du går med kransad tinning / i de Sällas jubelring. Franzén i SP 1795, nr 6, s. 3. Atterbom i Phosph. 1810, s. 2.
-SKALL.
1) (†) skallande jubel; äv. bildl. Atterbom Lyr. 1: 72 (1836; bildl.). Nybom SDikt. 2: 260 (1844, 1880). Säve Aristoph. 55 (1869).
2) (tillf.) (hunds) jublande skall. Mellin Nov. 2: 526 (”426”) (1832, 1867).
-SKRI. Schultze Ordb. 4399 (c. 1755). Barnen gåfvo till ett högt jubelskri. Almqvist Kap. 61 (1838). Wulff Petrarcab. 283 (1905).
-STORM. (i vitter stil) bildl.: ”storm” av jubel. Lundegård Stormf. 42 (1893). Retzius i 3SAH 16: 411 (1902).
-SVALL. (i vitter stil) jfr -STORM. Påskkoralers jubelsvall. NPs. 1921, 584: 4. Fogelqvist SöderkRom 134 (1924).
-SÅNG. [trol. urspr. med anslutning till JUBEL-] fröjdesång, glädjesång. Heroisch Jubel-Sång Til then önskade Dag .. På hwilken .. Christina .. Tillijka fyller sitt Adertonde åhr, och lyckligen inträder til Swea- och Götha-Rijkens Regemente. Stiernhielm (1644, 1668; titel på dikt). Swedberg Ordab. (c. 1730). 3NF 4: 636 (1925).
-TID. (numera bl. i vitter stil) av jubel fylld tid, glädjetid; särsk. i uttr. klang- och jubeltid, se KLANG-TID; jfr JUBEL-DAG 2. Här lefdes såsom wore ingen krigztijd, utan jubeltijd. Swedberg HoTror § 5 (1709). Wirsén i 2SAH 56: 220 (1879).
-ÅR, se JUBEL- ssgr.
Spoiler title