SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄDRAN 3dran2, äv. 3-, l. JÄDRINGEN 3d-riŋen2, äv. 3-, sbst. m. best. o. interj.
Ordformer
(jädran c. 1895 osv. jädringen 1905 osv.)
Etymologi
[ombildning av JÄDRAR (l. DJÄVUL), i formen jädran efter mönster av HUNDAN, SATAN, TUSAN, i formen jädringen efter FASINGEN, TUSINGEN o. d.]
(starkt vard.) användt ss. l. i lindrigare svordom l. kraftuttryck; jfr DJÄVUL B anm. 4:o. Molin ÅdalP 121 (c. 1895). Det va' jädran va' han är liten. Hemmer Kokko 93 (1920). Jädran anagga. Bergman Fjäd. 88 (1922). För två månader sen, sa han, satt det jädringen antura en kejsare där. Sjöberg Kvart. 702 (1924).
Spoiler title
Spoiler content