publicerad: 1935
KADUK, adj.
Ordformer
(äv. skrivet caduc)
(†)
1) bräcklig, svag; om byggnad: förfallen, bofällig; om person: gammal o. skröplig, utlevad. Swedberg Schibb. 253 (1716). Hwilken (gård) när iag emottog, war till huuss så Caduc och förfallen, att han war aldeles inhabitabel. VDAkt. 1717, nr 163. Pfeiffer (1837). Ekbohrn 1: 107 (1904).
Spoiler title
Spoiler content