KADUCERA kad1ɯse4ra l. -us-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(i fråga om ä. förh.) med avs. på egendom: indraga, konfiskera; jfr KADUK, sbst., KADUK, adj. 2. Han fruchtade, thet hans godz skulle .. utaf fienden caduceras. Spegel Dagb. 6 (1680). 2RA 3: 587 (1734). De s. k. kaducerade godsen, d. v. s. sådana adelsgårdar, som av någon anledning indragits från sina förra herrar. Almquist CivLokalförv. 2: 629 (1922; i fråga om förh. vid början av 1600-talet).
