KADUCÉ kad1ɯse4 l. -us-, r. l. m.; best. -n l. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. caducée, av lat. caduceus l. caduceum, med anslutning till lat. cadere, falla (jfr KASUS), bildat av gr. κηρύκειον (dor. καρύκειον), avledn. av κῆρυξ, härold]
om den av två ormar omslingrade stav som enligt den antika mytologien bars av gudarnas budbärare Hermes l. Merkurius, merkuriistav, häroldsstav. 1SAH 1: 40 (1786, 1801). Nilsson GrRelH 69 (1921).
