KADUK kadɯ4k, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er ((†) -ar OxBr. 11: 651(1633)).
Ordformer
(kaduk (caduc) 1621 osv. caduque 1655—1833)
Etymologi
[möjl. i sv. gjord substantivering av t. kaduk (se KADUK, adj.)]
jur. enl. romersk rätt benämning på borttestamenterat gods som av ngn anledning icke kom att tillfalla den åt vilken det testamenterats; äv., i fråga om äldre sv. förh.: herrelöst gods (särsk. län) som hemfallit åt kronan; äv.: gods som av kronan av ngn anledning konfiskerats från dess ägare. RR 20/12 1621. OxBr. 9: 580(1627). Med Sakfall, som äfven stundom i äldre Författningar benämnts Caduquer (ehuru sistnämnde term äfven afser det gods hvartill ingen ägare finnes), menas sådan egendom, som för begångne missgerningar, enligt Lag, förverkats under Kronan. Bonsdorff Kam. 629(1833). Walde Krigsb. 1: 114(1916).
Ssgr (Anm. Här nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till KADUK, adj.): KADUK-GODS. (†) till kronan hemfallet gods. Almquist CivLokalförv. 3: 327(i handl. fr. 1630). Flintberg Lagf. 5: 649(1803; möjl. efter handl. fr. 1772). —
-MEDEL, pl. (förr) kam. för viss prästsyssla avsedda avlöningsmedel vilka på grund av sysslans vakans kommo att utgå till annat ändamål. BerASvLärM 1869, s. 123(1863). PedBl. 1876, s. 44. Upphäfvande af stiftens byggnadskassors rätt att åtnjuta kollekt- och kadukmedel. SFS 1908, nr 152, s. 1. —
