[jfr t. kaduk; av fr. caduc (f. -uque), av lat. caducus, som lätt faller, bräcklig, fallande, fallen, hemfallen, herrelös, till cadere, falla (jfr KASUS). — Jfr KADENS,KADUCERA]
(†)
1) bräcklig, svag; om byggnad: förfallen, bofällig; om person: gammal o. skröplig, utlevad. Swedberg Schibb. 253(1716). Hwilken (gård) när iag emottog, war till huuss så Caduc och förfallen, att han war aldeles inhabitabel. VDAkt. 1717, nr 163.Pfeiffer(1837). Ekbohrn 1: 107(1904).
2) [efter motsv. anv. i t.] om förlänad egendom: hemfallen åt länsherren. Möller(1790, 1807). Heinrich(1814).
