publicerad: 1935
KANON kanω4n, sbst.3, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet ca-)
Etymologi
[jfr dan. o. holl. kanon, t. kanone, eng. cannon; av fr. canon, av it. cannone (se KANON, sbst.2); specialanv. av KANON, sbst.2 — Jfr KANONAD, KANONERA, KANONJÄR]
1) artilleripjäs, i regel avsedd för flackeld (flackbanepjäs, i motsättning till kastpjäs, ss. haubits o. mörsare), bestående av eldrör (numera vanl. av stål), underlag (lavett l. lavettage) o. (ofta) sköld; dels (o. urspr.) enbart om själva eldröret, dels (o. vanl.) sammanfattande om eldrör o. underlag (samt sköld), ävensom (i utpräglat fackspr.) med inbegrepp av servis o. (vid rörliga pjäser) av föreställare o. anspann; stundom äv. allmännare, om artilleripjäs i allm. (flackbanepjäs l. kastpjäs); äv. om dyl. vapen avsett för signalskott l. för avskjutande av harpuner o. d.; jfr STYCKE. Lätta kanoner (mil. o. sjömil.). Tunga kanoner (mil.). Svåra, medelsvåra kanoner (sjömil.). Slätborrade, räfflade kanoner. Pansarbrytande, snabbskjutande kanoner. Ladda, rikta, avskjuta en kanon. Skjuta med kanon. Låta kanonerna spela. OxBr. 1: 704 (1631). Stenbock .. låter spela på Slottet medh Canoner. NAv. 6/3 1656, nr 1, s. 2. Manskapet som skal servera canon. Styckeregl. 1788, s. 3. Kong Gustav Adolph brukade .. i Tyska kriget Canoner af Läder med Koppar inuti och järnband omkring. Törngren Artill. 2: 1 (1795). Fördubbladt hördes kanonernas dån / Från fiendtliga strandens vall. Runeberg 2: 78 (1848). Kanonerna indelas .. i fält-kanoner, .. belägrings- och fästnings-kanoner .. samt pansarbrytande kanoner. Spak HbFältartill. 123 (1873). Batterichefen kommenderar: Kanoner från midten framåt-marsch! ExFältartill. 1893, 1: 142. De första kanonerna utgjordes af korta rör, från hvilka mer eller mindre väl rundhuggna stenar utslungades. Wrangel SvFlBok 120 (1897). I midten af 1600-talet började äfven korta kanoner, haubitser, användas. 2NF 13: 783 (1910). Kanonen är krigsfartygens universalvapen. VFl. 1916, s. 153. — jfr AKTER-, BABORDS-, BAKLADDNINGS-, BOG-, BOMB-, BYX-, BÄRGS-, FRAMLADDNINGS-, FÄLT-, GJUTJÄRNS-, GRANAT-, HALV-, HARPUN-, INFANTERI-, JÄRN-, KJOL-, LANDSTIGNINGS-, LUFTVÄRNS-, LÄDER-, MINIATYR-, MOTOR-, MÄSSINGS-, PARTI-, SALUT-, SIGNAL-, SKEPPS-, SNABBELDS-, SNABBSKJUTNINGS-, STÅL-, TORPED-, TUB-, ÅNG-KANON m. fl. — särsk.
a) (förr) i uttr. halv kanon, halvkanon. Stiernhielm Herc. 205 (1658, 1668; i bild). Dahlberg Lefn. 86 (c. 1755; uppl. 1911).
b) (vard., föga br.) i sådana förb. som bomber och kanoner l. (tillf.) klingor och kanoner, använda ss. lindrigare kraftuttryck. Jag? Ha, Bomber och Canoner! Envallsson TokrolNatt. 8 (1791). Kors för klingor och kanoner, lösmustascherna hade han glömt! Heidenstam Svensk. 2: 302 (1910).
c) i jämförelser.
α) [jfr d. komme farende som skudt ud af en kanon] (ngt vard.) i uttr. (komma o. d.) som skjuten ur en kanon, (komma osv.) i rasande fart. Lisen .. kom hem som skjuten ur en kanon. Hedberg Ridån 271 (1888). Att se honom där, farande in som skjuten ur en kanon, eldröd af harm och ansträngning. Hallström Sparfv. 7 (1903). SvD(A) 1926, nr 249, s. 13.
β) [jfr holl. zoo vol als een kanon, t. voll wie eine kanone, fr. bourré comme un canon, ävensom KANON-FULL] (vard., mindre br.) i uttr. full som en kanon, eg.: full som en laddad kanon; starkt berusad, stupfull, ”plakat”; jfr KANON-FULL. Engström 2Bok 17 (1909). — Anm. Starkt vard. förekommer kanon äv. predikativt i adjektivisk anv., elliptiskt för: kanonfull [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.]. Vara, dricka sig fullständigt kanon.
d) [jfr d. skyde spurve med kanoner, t. auf spatzen mit kanonen schiessen] i det bildl. uttr. skjuta sparvar (l. tättingar) med kanon(er) o. d., använda oproportionerligt l. onödigt kraftiga medel för att bekämpa l. vederlägga ngn l. ngt. NordT 1892, s. 238. Det var synd om honom (dvs. den dålige skådespelaren), och man skall inte skjuta gråsparvar med kanon. Bergman MVBar. 299 (1926). jfr: Opponenten söker slå ihjäl min lilla avhandling med Fichte ... Det är som att skjuta en sparv med kanon. Siwertz JoDr. 88 (1928).
2) bildl., om föremål som liknar l. påminner om en kanon i bet. 1. — jfr GULASCH-KANON. — särsk. (vard., numera föga br.) om mindre flaska (halv- l. kvartsbutelj) punsch. MCramær (1848) hos Schöldström Skämt. 33. Du får uppå ”Opris” en musiker råka / Och bjuder'n på en eller annan ”kanon”. Wallmark Vis. 3: 32 (1884). Auerbach (1909).
3) (vard.) idrott.
a) ss. förled i ssgr för att beteckna en idrottsprestation, särsk. slag l. spark på boll, ss. mycket kraftig(t) l. hård(t) (som om bollen osv. vore avskjuten med kanon).
b) i överförd anv.: ”kanonhård” boll; jfr KANON-SKOTT 1 b. IdrBl. 1924, nr 80, s. 10. SDS 1934, nr 202, s. 13.
-BANK; pl. -ar. bakom ett bröstvärn uppkastad jordbank avsedd att därpå uppställa kanoner för eldgivning över bröstvärnets krön; jfr -VÄRN. Hazelius Bef. 21 (1836). Zethelius Fältarb. 68 (1892). —
-BARKASS. (förr) sjömil. med (lätta) kanoner bestyckad barkass. GT 1788, nr 132, s. 2. KatalFlottUtst. 1897, s. 12. —
-BEFÄLHAVARE~00200 l. ~02100. äldre benämning på den man som har närmaste befälet över en artilleripjäs med servis, hästar m. m., pjäsbefälhavare; jfr -KOMMENDÖR. ReglÅkArtill. 1808, s. 12. StridslInf. 32 (1915). —
-BETÄCKNING. av infanteri l. kavalleri avdelad betäckning (se d. o. 5 b β α') till artilleris skydd mot anfall på nära håll. KrigsmSH 1799, s. 26. Spak HbFältartill. 218 (1873). KrigVAH 1885, s. 96. —
-BORR. [jfr holl. kanonboor, t. kanonenbohrer] tekn.
1) (förr) redskap som användes vid uppborrning av en kanons eldrör; jfr KALIBER-BORR. Schulthess Tigerhielm 15 (1880). Auerbach (1909).
2) rörfräs för borttagande av uppstående grader vid borrning i metall. TByggn. 1859, s. 79. Ericsson Ur. 23 (1897). —
-BROK. (förr) sjömil. grovt tåg vars ändar voro fästa till skeppssidan o. vars bukt gick genom lavettens båda sidostycken l. genom brokbygeln ovanför kanonens druva o. som var avsett att hindra kanonen att vid skottlossning l. eljest åka för långt tillbaka. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
-BRONS. (i sht förr) i sht för gjutning av kanoner använd legering av vanl. 88—92 % koppar o. 12—8 % tenn; jfr -METALL. Holmberg Artill. 3: Bih. 46 (1882). 2UB 6: 519 (1904). —
-BRUK. bruk (se d. o. 9) för tillvärkning av kanoner. BL 3: 350 (1837). De inhemska kanonbruken. NerAlleh. 1886, nr 58, s. 2. —
-BRUNN. bef. (i bärg nedsprängd l. i betong utbyggd) skyddad uppställningsplats för artilleripjäser med tillhörande serviser i självsänkande lavettage. SFS 1894, Bih. nr 7, s. 12. —
-BÅT. sjömil. benämning på vissa mindre, med (en l. två, stundom flera) kanoner bestyckade (numera icke ss. stridsfartyg använda) fartyg, avsedda att framdrivas, i den urspr. typen huvudsakligen med åror, i den senare typen med ånga; jfr -JOLL, -KUTTER, -SKONERT, -SLUP. PT 1791, nr 10, s. 2. UFlott. 2: 7 (1881). En kanonbåt utrustas årligen för att öfvervaka ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Därs. 1: 36 (1903). Ssgr (förr, sjömil.): kanonbåts-eskader. KrigVAH 1881, s. 235. Schybergson FinlH 2: 302 (1889). -flottilj. AB 1865, nr 258, s. 2. NF 4: 1038 (1881). —
-BÄDDNING. bef. under en (grövre) kanons lavett anlagt, hårdt underlag (av sten l. cement, vid fältpjäser vanl. av bjälkar) avsett att hindra lavetten att vid rekylen gräva ned sig i marken. Hazelius Bef. 24 (1836). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-DUNDER. av kanonskott åstadkommet dunder. Hazelius Förel. 390 (1839). Snoilsky i 3SAH 9: 22 (1894). —
-DÄCK. sjömil. å örlogsfartyg: däck varpå kanoner äro placerade. Chapman Dimens. A 3 b (1798). VFl. 1921, s. 77. —
-ELD. jfr ELD 9. Moritz Krigsk. 106 (1774). Nu öppnades .. kanonelden från vallarna. Sparre Frisegl. 2: 148 (1832). Galatz ligger .. under kanoneld. Upsala 1917, nr 5, s. 1. —
-FEBER. [jfr d. kanonfeber; efter t. kanonenfieber] (numera knappast br.) feberaktig l. nervös skräck som stundom bemäktigar sig deltagarna i (början av) en artilleristrid. Törneros Brev 1: 355 (1826; uppl. 1925; oeg.). Geheimerådet von Goethe, som passade på att en gång pröva hur kanonfebern känns. Johansson SpeglL 129 (1909, 1926). Östergren (1929). —
-FORDON~02 l. ~20. sammanfattande benämning på en kanons eldrör, lavett (bakvagn) o. föreställare (framvagn) samt (ofta) sköld. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 17. StridslInf. 32 (1915). —
-FORM, sbst.1; pl. -ar. tekn. gjutform för kanongjutning. Rinman JärnH 1022 (1782). Holmberg Artill. 3: Bih. 53 (1882). —
(jfr 3 a) -FORM, sbst.2 (vard.) idrott. o. sport. i uttr. i kanonform, i ypperlig form (se d. o. I 8) som möjliggör utomordentlig idrotts- l. sportsprestation. Våra skånska racerförare i kanonform! SDS(A) 1932, nr 158, s. 13 (rubrik). —
(jfr 2) -FOTOGRAF. [jfr d. kanonfotograf] fotograf som (utomhus) tar ögonblicksfotografier medelst fotografiapparat som till formen liknar en miniatyrkanon. SvD(A) 1930, nr 245, s. 5. —
-FREGATT. (förr) sjömil. med kanoner bestyckad fregatt. AB 1897, nr 128 A, s. 3. jfr: 40-Kanon-Fregatten Eugenie. SFS 1844, nr 30, s. 18. —
-FRI. (†) som icke kan genomträngas av kanonskott, skottsäker mot kanonprojektiler; jfr -SKOTTFRI. HSH 35: 371 (1659). Wärnskiöld Fortif. D 1 b (1673). —
(jfr 1 c β) -FULL03~2, äv., med emfatisk betoning, 04 4. [jfr d. kanonfuld; efter t. kanonenvoll, eg.: ”full som en laddad kanon”; jfr äv. holl. kanondronken] (vard., mindre br.) starkt berusad, stupfull, ”plakat full”, ”full som en kanon”. —
-FÖDA, r. l. f. [jfr d. kanonføde, t. kanonenfutter; efter eng. food for powder (Shakspere)] (vard.) offer för kanonprojektiler; särsk. om (dåligt övade l. ledda) soldater som i en strid hänsynslöst o. utan möjlighet att försvara sig (komma att) tillintetgöras av fientlig (kanon)-eld; jfr -KÖTT, -MAT. Hagberg Shaksp. 3: 217 (1848). För så vidt man icke vill att den vid mobilisering inkallade värnpligtige skall otillräckligt öfvad sändas ut mot fienden för att blifva till ”kanonföda”, lärer hvar och en inse att (osv.). SDS 1900, nr 608, s. 2. —
-GALLIOT. (förr) sjömil. med kanoner bestyckad galliot. SvBL 9: 211 (1882; i fråga om förh. 1759). —
-GEVÄR. sjömil. ovanpå mindre kanon anbragt gevär varmed skottlossning värkställes med användande av kanonens rikt- o. avfyringsapparater (användt vid övningsskjutning för besparing av den egentliga ammunitionen till pjäserna). NordT 1895, s. 93. UFlott. 3: 32 (1906). —
-GROP. (för endast en kanon avsett) i marken nedgrävt kanonvärn, i allm. bestående av en grund nedgrävning (kanonplats) för själva kanonen samt tvenne mindre, men djupare servisgropar. Hazelius Bef. 18 (1864). Tingsten o. Hasselrot 79 (1902). —
-GRÅ. (i fackspr.) benämning på viss grå färgnyans (å klädespersedlar). VeckoJ 1931, nr 20, s. 41. Sverige har lanserat den kanongråa strumpfärgen. SvD(B) 1932, nr 144, s. 8. —
-HÅLL. avstånd som kan uppnås med värksam kanoneld, skotthåll för kanoneld; jfr -SKOTT 2, -SKOTTHÅLL. Inom, utom kanonhåll. Lefrén Förel. 2: 76 (1817). Alla till fästningen ledande vägar besättas på kanonhålls afstånd. Hazelius Bef. 308 (1836). Man visste, att ryska fartyg lågo på Löföfjärden ett par kanonhåll norr ut. VFl. 1914, s. 92. —
(jfr 3 a) -HÅRD. (vard.) idrott. i bollspel (fotboll, tennis o. d.), om boll: så hård (se d. o. 9 c) som om den vore skjuten med kanon, ytterligt ”hård”; äv. om slag l. spark (på boll). IdrBl. 1924, nr 18, s. 3. En straffspark .. satte R. kanonhårt i ribban. UNT 1928, nr 10028, s. 1. —
-HÄST. häst som användes för förflyttning av kanon. Tegnér Armfelt 1: 343 (i handl. fr. 1790). ARetzius hos Billing Hipp. 91 (1836). —
-JOLL, förr äv. -JOLLE l. -JULLE. (förr) sjömil. ett slags kanonbåt avsedd att framdrivas huvudsakligen med åror; jfr -BÅT, -KUTTER. Tegnér Armfelt 1: 342 (i handl. fr. 1790). KrigVAH 1810, s. 101. Kanon-jollar hafva en 24-p:dig kanon och en nicka. Hazelius Artill. 167 (1833). 2:ne kanonjollar hafva förändrats till transportpråmar. SFS 1894, Bih. nr 7, s. 16.
Ssgr (förr, sjömil.): kanonjolls-bataljon. taktisk enhet av kanonjollar. En Kanonjolls-Bataljon, bestående af 1 Chefsfartyg och 12 Kanonjollar. KrigVAT 1833, nr 7, s. 1. Lavén Sjökr. 88 (1854).
-pluton. benämning på den minsta avdelningen av skärgårdsfartyg i taktisk sammansättning, bestående av två kanonjollar. Lavén Sjökr. 103 (1854). —
-JÄRN. (förr) tekn. för gjutning av kanoner användt l. lämpligt tackjärn. Rinman Jernförädl. 304 (1772). SFS 1889, Bih. nr 63, s. 7. —
-KASEMATT. för uppställning av kanoner avsedd kasematt. Busch Fästn. 31 (1880). Kanonkasematter .. användas numera endast vid kustfästningar och i högberg. 2NF 13: 1188 (1910). —
-KASTARE. (förr) sjömil. person som skötte handspak för baxning av kanon. Platen Glascock 2: 22 (1837). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-KOLONN. benämning på en av ett batteris former (vid förflyttning), varvid kanoner o. fordon följa efter varandra på mycket kort avstånd från framförvarande fordons bakre till bakomvarandes främre del. ReglFältartillEx. 1833, s. 2. Hazelius Förel. 404 (1839). PT 1901, nr 66 A, s. 2. —
-KOMMENDÖR. (kanon- 1788 osv. kanons- 1788) sjömil. på örlogsfartyg: den man som har närmaste befälet över en kanon o. dess servis, riktare; jfr -BEFÄLHAVARE. ReglArméenFl. 1788, s. 99. Kanonkommendör .. riktar och affyrar vanligen själf kanonen. 2NF (1910). —
-KRUT. till laddning av kanoner avsett krut. Tersmeden Mem. 5: 71 (1772). Berlin Lsb. 315 (1852). VFl. 1911, s. 114. —
-KULA. (kanon- 1734 osv. kanone- 1705) om förr bruklig sfärisk kanonprojektil. KKD 1: 86 (1705). Kanonkulor .. stöptes förr ganska ofta uti coquiller. Almroth Karmarsch 111 (1838). Senapen krossas. Härvid användes en träskål ock en kanonkula. Landsm. 1911, s. 365. särsk.
a) (vard.) i uttr. sätta av o. d. som en kanonkula, sätta av som skjuten ur en kanon, med rasande fart; jfr KANON, sbst.3 1 c α. Östergren (1929).
b) (vard.) idrott. bildl., om ”kanonhård” boll; jfr KANON, sbst.3 3 a. Jonason Fotb. 164 (1917). Kom .. ihåg, att ett välplacerat, medelhårt skott invid ena målstolpen är bättre än en kanonkula — utanför stolpen. IdrBibl. 4: 74 (1918). —
-KUTTER, r. l. m. (förr) sjömil. efter 1844 officiell benämning på däckad kanonjoll med kuttertackling. BtRStP 1853—54, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 19. Ekelöf Ordl. 94 (1898). —
-KVINNA. [jfr d. kanonkvinde, i liknande anv. i fråga om d. förh.] (förr, skämts. o. vard.) om medlem av den 1884 bildade Svenska kvinnoföreningen, som arbetade för insamlande av bidrag för påskyndande av fästningen Karlsborgs fullbordan, l. om annan kvinna som ådagalade sympati för denna värksamhet. Hedenstierna Jönsson 124 (1894). Strindberg GötR 184 (1904). —
-KÄRRA. (förr) sjömil. Kanonkärra, .. en starkt byggd kärra med höga hjul, till hvilkas axel en kanon (af ”medelsvårlek”, d. v. s. af 10 —20 cm. kaliber) upphängslas med kättingar för transport. 2NF (1910). —
-KÖTT. [efter fr. chair à canon] (†) = -FÖDA. AJourn. 1814, nr 111, s. 3. Bååth-Holmberg Sekl. 2: 8 (1897). —
(jfr 3 a) -LAG, n. (vard.) idrott. om idrottslag o. d. som är i ”kanonform”. IdrBl. 1924, nr 56, s. 2. SDS 1928, nr 51, s. 10. —
-LINJE. av kanoner bildad ”linje”, dels vid uppställning i linjeform med mindre luckor mellan troppar o. avdelningar, dels i stridsform på en mer l. mindre regelbunden linje med efter terrängen växlande luckor mellan kanonerna. ProjReglBattEx. 1826, s. 14. Omkring 800—1,000 m. bakom kanonlinien uppställer sig 3. linien .. lemnande vägen fri. Tingsten AnvTakt. 115 (1887). ExFältartill. 1893, 1: 195. —
-LUCKA. om mellanrummet i sidled mellan tvenne kanoner, räknat från mynning till mynning. ProjReglBattEx. 1826, s. 44. ExFältartill. 1893, 1: 101. —
-LÅDA, r. l. f. (förr) sjömil. ett slags äldre skeppslavett varpå kanonen låg, då den var i bruk, o. som liknade en låda utan botten samt var försedd med fyra hjul l. rullar, ”fyrarullslåda”. Tersmeden Mem. 5: 137 (1778). UFlott. 3: 28 (1882). —
-LÅS. (förr) sjömil. vid sjöartilleri använd avfyringsmekanism av samma konstruktion som ett gevärslås. Kanon-lås med flinta. Hazelius Artill. 89 (1833). KatalFlottUtst. 1897, s. 28. —
-LÄNGA, r. l. f. (förr) sjömil. länga (stropp) avsedd att användas vid kanons ombordtagning. Uggla Sjölex. 340 (1875). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-MANSKAP~02 l. ~20. ss. kanonservis tjänstgörande manskap. ReglArméenFl. 1788, s. 94. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-METALL. (kanon- 1789 osv. kanone- 1756) metall av det slag som användes vid tillvärkning av kanoner; särsk. om kanonbrons. PH 6: 4381 (1756). KatalFlottUtst. 1897, Bih. s. 48. —
-MYNNING. Styckeregl. 1788, s. 7. —
-PLATS. för uppställning av kanon iordningställd plats; särsk. om dyl. plats i kanongrop. Kanonplats med skyddsgraf. Spak HbFältartill. 243 (1873). Tingsten o. Hasselrot 78 (1902). —
-PLUTON. pluton bestående av tre l. fyra infanterikanoner med befäl o. servis m. m. KrigVAT 1922, s. 5. —
-PORT. sjömil. i fartygssida l. i kasematt- l. pansartorn befintlig öppning för kanon, embrasyr; äv. om lucka varmed dylik öppning i fartygssida kan stängas. Chapman Dimens. B 2 b (1796). Sjelfva kanonporten som betäcker öppningen. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Fartygets tjugotvå st. 14 cm. kanoner äro uppställda .. i pansrade rum (kasematter), försedda med embrasyrer (kanonportar). VFl. 1913, s. 139. —
-PORTÉ. [efter fr. portée du canon] (†) kanonhåll. KrigVAT 1834, s. 434. Wingård Minn. 3: 25 (1846). —
-PROJEKTIL. —
-PRÅM. sjömil.
2) transportpråm för kanoner. —
-RING. (förr) järnband varmed en kanon förstärkes. Palmstierna Artill. 106 (1872). JernkA 1878, s. 116. —
-RULLE. (förr) sjömil. om var särskild av de rullar på vilka en kanons lavett vilade. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-RUM. (i fackspr., mindre br.) å kemisk institution: rum avsett för arbeten med explosiva ämnen o. d., ”bombrum”. BtRiksdP 1898, 8Hufvudtit. s. 258. —
-SALUT. med kanonskott given salut. Crusenstolpe Mor. 5: 181 (1843). TjReglArm. 1889, s. 49. Skålen .. dracks ut under musik och kanonsalut. Nilsson FestdVard. 45 (1925). —
-SALVA, r. l. f. (på kommando avgiven) samtidig eld från flera kanoner. ReglArméenFl. 1788, s. 65. —
-SERVERING. (föga br.) utförande av de vid strid nödvändiga förrättningarna vid en kanon. KrigVAT 1840, s. 7. Undervisning i kanon-servering. Därs. 1854, s. 587. —
-SERVIS. sammanfattande benämning på det manskap som avdelats till en kanon för att utföra de för strid nödvändiga förrättningarna. TjReglFl. 1790, s. 105. Aschling Sjöartill. 78 (1806). Hvarje kanonservis utgöres af en kanonbefälhafvare och 9 man. ExFältartill. 1893, 1: 78. —
-SKEPP. (förr) med kanoner bestyckat skepp. PT 1791, nr 52, s. 2. Högberg Jim 255 (1909). jfr: Et 50 Canonskepp. Tornquist Utk. 1: 154 (1788). —
-SKONERT. (förr) sjömil. efter 1844 officiell benämning på ett slags mindre, däckad kanonslup med starkt bakåtlutande skonertrigg. KrigVAT 1845, s. 666. SFS 1856, nr 72, s. 28. —
-SKOTT. (kanon- 1656 osv. kanone- 1667—1734)
1) med kanon avlossat skott. Avlossa kanonskott. Det small som ett kanonskott. NAv. 5/7 1656, nr 2, Bil. s. 9. Ahlström Eldsl. 176 (1879). Lundquist Jensen Himm. 225 (1907). särsk. i oeg. l. bildl. anv.
a) fyrvärk. om knall åstadkommen med starkt knallande fyrvärkeripjäs; äv. om själva fyrvärkeripjäsen; jfr -SLAG. Törner Fyrv. 180 (1885). Alm Eldhandv. 1: 10 (1933).
b) idrott. om ”kanonhård” boll; särsk. om målskott; jfr KANON, sbst.3 3 a. Ett hårt kanonskott, som gick i mål, så att det sjöng om det. SvD(L) 1924, nr 157, s. 11.
2) kanonskotthåll, kanonhåll. Dahlberg Dagb. 113 (c. 1660; uppl. 1912). De innom canoneskått liggande högder. 2RA 3: 814 (1734). Kyrkian, hvilken ligger icke ett Canonskott ifrån herregården. VDAkt. 1760, nr 434. På kanonskotts afstånd. Schulthess (1885). —
-SKOTTHÅLL~02, äv. ~20. kanons skotthåll, kanonhåll. Inom, utom kanonskotthåll. KrigVAT 1842, s. 231. Ymer 1925, s. 424. —
-SLAG. [jfr d. kanonslag, t. kanonenschlag] fyrvärk. fyrvärkeripjäs (bestående av en med gevärskrut fylld hylsa) som avbrinner med knall. Klercker Lustfyrv. 90 (1829). AHB 66: 124 (1871). —
-SLUP. (förr) sjömil. ett slags kanonbåt, något större än en kanonjoll, avsedd att huvudsakligen framdrivas medelst åror; jfr -SKONERT. ReglArméenFl. 1788, s. 69. Hazelius Artill. 167 (1833). Redan 1768 hade .. (Chapman) byggt den första kanonslupen. 3NF 4: 897 (1925). jfr BOMB-, LANDSTIGNINGS-KANONSLUP.
Ssgr (förr, sjömil.): kanonslups-bataljon. taktisk enhet av kanonslupar. Sjötactik 1795, s. 4. VFl. 1917, s. 51 (i fråga om förh. 1808—09).
-eskader. SignalBrArméenFl. 1796, s. 40. KrigVAH 1854, s. 52. Lilljebjörn Minn. 28 (1874; i fråga om förh. 1814).
-flottilj. (-slup- 1878. -slups- 1889 osv.) NF 2: 1026 (1878; i fråga om förh. 1788). VFl. 1916, s. 84 (i fråga om förh. 1808). —
-SLÄDE.
1) släde för transport av kanon vintertid.
2) (mindre br.) tekn. i borrvärk för utborrning av kanoner: rörligt ställ vari kanonen fastsättes, då den skall borras; jfr BORR-SLÄDE. Rinman 1: 349 (1788). —
-SLÄPA, r. l. f. (numera föga br.) släpa (underlavett) till en kanon; kursör. Holmberg Artill. 3: 104 (1883). Wrangel SvFlBok 58 (1897). —
-SPÄCKAD, p. adj. rikligt försedd med kanoner. (Örlogsskeppen) hvilkas .. kanonspäckade sidor speglade sig i .. vattnet. Mellin Nov. 1: 554 (1832, 1865). Key-Åberg BlSerbArnaut. 63 (1916). —
-STÅL. stål av det slag som användes för tillvärkning av kanoner. Holmberg Artill. 3: Bih. 47 (1882). Bofors osmidda kanonstål. KrigVAH 1884, s. 125. Till ledaxlarne (i en bro) användes oljehärdadt kanonstål. TT 1899, Byggn. s. 99. —
-SÄTTARE, r. l. m. [jfr eng. setter, laddstock] (†) laddstock till kanon. Saima 1845, nr 51, s. 4. —
-TACKJÄRN~02, äv. ~20. tackjärn av det slag som (förr) användes för tillvärkning av kanoner. JernkA 1817, 1: 182. LfF 1911, s. 63. —
-TAPP. var särskild av de båda åt sidorna å en kanon utgående tappar medelst vilka kanonen vilar på lavetten. Möller (1790). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
-TORN. sjömil. o. bef. å örlogsfartyg l. befästning användt, vanl. vridbart pansartorn avsett att utgöra skyddad plats för kanoner jämte servis o. ammunition. UB 7: 413 (1875). Å Vaberget (ha) .. sju stycken brunnar för större och mindre kanontorn utsprängts. SFS 1893, Bih. nr 7, s. 11. Wrangel SvFlBok 100 (1897). —
(jfr 2) -UGN. [jfr d. kanonovn, t. kanonenofen] (föga br.) gjutjärnsugn som till formen liknar ett kanonrör. JernkA 1825, 1: 287. UB 5: 374 (1874). —
-VAGN.
1) artill. vagn avsedd för transport av kanon som är så tung att den icke lämpligen kan forslas liggande i lavetten; äv. om för dylikt ändamål särskilt avsedd järnvägsvagn. Björkegren (1786; under trique-bale). Hazelius Artill. 65 (1833). SJ 3: 275 (1906).
2) (förr) sjömil. Kanonvagn, .. två mycket starka, låga hjulpar, som förenas med klammar och en träbäddning, urskölpad efter formen af den (”svåra”) kanon, som skall transporteras å vagnen. 2NF (1910). —
-VALV. bef. för uppställning av kanoner avsett, bombfritt, välvt rum i fästning. Hazelius Bef. 286 (1836). KrigVAH 1887, s. 146. —
-VANDRING. bef. för förflyttning av kanoner anordnad väg i en fästning. KrigVAT 1858, s. 382. BtRiksdP 1881, 5Hufvudtit. s. 26. —
-VIS, adv. med en kanon i sänder; kanon efter kanon. ReglÅkArtill. 1808, s. 19. Genom marsch framåt kanon- eller afdelnings-vis bildas kanonkolonn eller afdelningskolonn. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 70 (1880). Eldgifning äger rum .. kanonvis. ExFältartill. 1893, 1: 112. —
-VISKA, r. l. f. viska för rengöring av kanons lopp. Björkman (1889). Lagerlöf Troll 2: 122 (1921). —
-VÄRKSTAD~20 l. ~02. Holmberg Artill. 3: Bih. 75 (1882). Bofors' kanonverkstad. TT 1897, Allm. s. 276. —
-VÄRN. fältbefästning till skydd för kanon o. dess servis under eldgivning. Hazelius Bef. 21 (1836). Kanonvärn afsedda för 2 eller flera pjeser kallas batterier. Zethelius Fältarb. 60 (1892). 2NF (1910). —
-ÅNGBÅT. (†) med kanoner bestyckad ångbåt. KrigVAH 1848, s. 33. SFS 1871, nr 2, s. 17. Bergman GotlSkildr. 273 (1882). —
B (†): KANONE-KULA, -METALL, -SKOTT, se A.
C (†): KANONS-KOMMENDÖR, se A.
Avledn.: KANONAD, se d. o. —
KANONANDE, n. (†) till 1: avlossande av kanonskott, kanonad. Under stadigt canonande. LKagg (1710) i HH 24: 148. —
KANONERA, se d. o. —
KANONISERA, v.1 (canonic-) (†) = KANONERA a. (Sverges fiender förhindrade sjöfarten på Wismar) de Brandebourgske på ena, och Lyneburgska andra sidan, hvilka vij starckt canonicerade uppå uti 8 dygn. HH XVIII. 3: 39 (1736). —
KANONJÄR, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content