KANTILENA kan1tile4na, äv. 1032, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. KANTILEN kan1tile4n, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(kantilen (can-, -én) 1747—1919. kantilena (can-) c. 1805 osv.)
Etymologi
[fsv. kanterlena; jfr t. kantilene, eng. cantilena, fr. cantilène; av it. cantilena, av lat. cantilena, visa, slagdänga, trall, bildat till cantilare, sjunga, tralla, avledn. av canere, sjunga (se KANTOR;jfr CHANSON,CHANSONETT,DISKANT,KANZON)]
mus. kort, visartat sångstycke; äv. om sångbar melodi l. sångbar sats i ett musikstycke: ”cantabile” (se KANTABELanm.); äv. oeg. o. bildl. Jag sluter nu denna Cantilén. Dalin Vitt. 4: 411(1747). Derefter söngo vi (dvs. skolgossarna, som skulle uppbära djäknepängarna) en Latinsk Cantilena, dock blott i de bättre bondhusen. Ödmann Hågk. 67(c. 1805; uppl. 1918). Näktergalens kantilen. Henning Medit. 45(1919). Jeanson (o. Rabe) 1: 248(1927).
