publicerad: 1935
Etymologi
[jfr d. kantre; av nt. kantern l. holl. kanteren, till nt. kante resp. holl. kant (se KANT, sbst.); jfr d. kæntre, nt. o. t. kentern, holl. kenteren, ävensom eng. cant, v., ställa på kant]
I. tr.
1) (i fackspr.) vända l. ställa (ngt) på kant; välta omkull (ngt). Sahlstedt (1773). Efter 8 à 12 dagar, beroende på torkan, kantras torfven. MosskT 1888, s. 35. TT 1892, s. 170.
2) [möjl. sekundärt i förh. till II 2] sjöt. med avs. på båt l. fartyg: bringa att välta l. kapsejsa. En svår störtsjö, som till hälften kantrade slupen. Trolle Sjöoff. 1: 173 (1869). Det påstås .., att krokodilerna anfalla och kantra mindre kanoter. Kongo 1: 58 (1887). Lidman Köpm. 313 (1911).
II. intr.
1) (numera föga br.) med saksubj.: välta omkull. VetAH 1796, s. 4. (Katten) begaf sig .. ned ur spiseln och tog — till all olycka — vägen öfver porslinsfatet. Detta kantrade, nedföll på golfvet och gick i hundrade bitar. Palmær Eldbr. 198 (1848; uppl. 1886). Unga husmödrars oskicklighet att lägga stenarna (under grytan) rätt ock sköta grötstickan, så att ej grytan kantrade. EWigström i Landsm. VIII. 2: 3 (1891).
2) [eg. specialanv. av 1] om båt l. fartyg: välta, stjälpas omkull, kapsejsa; äv. i utvidgad anv., om isjakt, släde o. d. Et skepp kantrar om där kommer för mycket vatten in, eller om för mycket segel föres och skeppet är rankt. Dalman (1765). Farkosten var ganska rankig och vid minsta rörelse färdig at kantra. Ödmann MPark 73 (1800). Man kan med en isjakt kantra på två sätt: antingen åt sidan .. eller rätt för öfver. Balck Idr. 3: 88 (1888). I går e. m. .. kantrade en större öppen segelbåt mellan Fjäderholmarna och Parkudden till följd af en kastby. VL 1908, nr 135, s. 4. SvD(B) 1934, nr 222, s. 5. — särsk. bildl.: gå omkull, stupa l. falla l. stranda (på ngt); äv. i uttr. kantra (e)mot ngt. Geijer I. 3: 337 (1814). Men en plan, som skulle sätta kronan på Adelns makt, en ”ny Calmare-union”, mötte från Carl IX ett motstånd, mot hvilket den kantrade. Frey 1841, s. 188. I ett afgörande, spännande ögonblick ha Carls bemödanden kantrat på turkisk kortsynthet. Quennerstedt C12 2: 72 (1916).
3) ändra riktning, vända sig åt annat l. motsatt håll.
a) (i sht i fackspr.) i eg. anv.
α) om vind. De förfärlige stormar, som här (dvs. i Kinesiska sjön) kallas taifuner, vankas då förenämde vindar (dvs. monsunerna) kantra. Wallenberg (SVS) 1: 326 (1771). Så fort vinden kantrade några streck åt norr. Strindberg Hafsb. 149 (1890). Vinden har kantrat och blåser nu från höga norden. SvD(A) 1931, nr 46, s. 8.
β) om tidvatten: växla om från äbb till flod l. tvärtom; äv. om äbb l. flod: gå över i flod resp. äbb. När tiden (dvs. tidvattnet) kantrar. Montan Segl. 80 (1787). Ebben har redan kantrat. Mellin Nov. 2: 150 (1849, 1867). En half timma efter midnatt kantrade strömmen, och med en gynnande .. bris .. lättade vi och höllo i mörkret in åt första rännan. Skogman Eug. 1: 94 (1854). Hornborg Antip. 17 (1915). jfr STRÖM-KANTRING.
b) bildl.; särsk.
α) om väder(lek): slå om. Det ser verkligen ut, som om vädret skulle kantra. SvD(A) 1933, nr 248, s. 10.
β) (†; se dock slutet) i fråga om omsvängning i ngns sinnesstämning l. tänkesätt o. d. Anders Sigfridsson Rålam sedan han varit Konungen (E. XIV) i flere år mycket tillgifven, kantrade liksom mången, icke alltid utan skälig orsak. HSH 3: 30 (c. 1800). särsk. (i skriftspr., fullt br.) ss. vbalsbst. -ing, i sådana uttr. som en kantring i den allmänna opinionen o. d. Östergren (cit. fr. 1916). jfr KURS-, OPINIONS-, STRÖM-KANTRING.
Särsk. förb.: KANTRA OM10 4. jfr OMKANTRA.
1) (i fackspr.) till I 1: vända om (ngt). Glöm ej att kantra om bugterne (på storskotet), så att löpande parten ligger öfverst. Oxenstierna Vanderdecken 25 (1865).
2) sjöt. till I 2: stjälpa omkull (båt l. fartyg). De skeppsbrutna kantrade om båtarna, och i skydd under dem afvaktade de, att ovädret skulle gå öfver. GAndersson i Ymer 1903, s. 334.
3) i sht sjöt. till II 3 a α, om vind: ändra riktning, slå om. Carlén Ensl. 1: 344 (1846). Vinden, som .. varit rent sydlig, hade så småningom kantrat om till rent vestlig. TIdr. 1896, s. 79. —
KANTRA ÖVER10 40.
1) till II 2: kränga över (o. kantra). SD(L) 1897, nr 266 B, s. 2. (Skeppsvrakets) köl törnar emot botten. Så kantrar det sakta över på sidan. Hedin Pol 2: 451 (1911).
2) i sht sjöt. till II 3 a α, om vind: gå över (åt ett annat väderstreck). Fram på dagen kantrade vinden i hela Finland öfver på syd. Fennia XII. 4: 30 (1896).
3) till II 3 b β, om opinion o. d.: vända sig. Konung Kristians allt skarpare åtgärder mot Hamburg bragte allmänna opinionen i (hanse-)städerna att mer och mer kantra öfver till Sveriges förmån. Ahnlund GA 342 (1918).
Ssgr: A: (I 1) KANTER-HAKE. [jfr t. kanthaken, eng. cant-hook] i sht sjöt. hake varmed man (vid inlastning) griper tag i o. vänder på timmer o. d. (Sv.) kanterhake (för timmer) (eng.) canthook. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
B: (II 1) KANTRINGS-BLOCK. [anledn. till namnet är, att blocken vid fartygets avlöpning stjälpa omkull] skeppsb. i fråga om fartyg som befinner sig i flytdocka: vart särskilt av de på kant mellan kölen o. bädden ställda plankstyckena. Chapman Skeppsb. 222 (1775). Witt Skeppsb. 304 (1863). NF 2: 689 (1877). —
(I 1) -SPANT. [jfr t. kantspant] skeppsb. vart särskilt av de spant i fören o. aktern på ett fartyg som icke äro vinkelräta mot medelplanet. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). NoK 13: 207 (1922). Nilsson Skeppsb. 168 (1932). —
Spoiler title
Spoiler content