KAPTERA, v.; anträffat bl. i inf.
Etymologi
[jfr fr. capter, ävensom ä. eng. captate; av lat. captare, eftersträva, lura till sig, intensivbildn. till capere, taga (se KAPERA). — Jfr KAPTIVERA]
(†)
1) (söka) förskaffa sig (ngt), vinna, förvärva (ngt). The (vilja) gierne captere E. K. M:tz benevolentiam medh denne penningeförstreckningh. OxBr. 10: 241 (1617). (På det att vi måtte) captera friden på wår sijda, haffwe wij resolverat, att (osv.). HSH 38: 341 (1636). Hagström Herdam. 3: 505 (i handl. fr. 1643).
2) gripa (ett tillfälle) i flykten; begagna (ett tillfälle). Så hafver jag ey heller nu kunnet underlåte att captere denne närvarande lägenheet att besökie Edher med min skrijfvelse. OxBr. 10: 356 (1633). RP 12: 304 (1648).
