SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAPTIVERA, v.; pr. ind. sg. -ar (Lenngren (SVS) 2: 297 (c. 1810)).
Ordformer
(cap-)
Etymologi
[jfr t. kaptivieren, ävensom eng. captivate, av fr. captiver; av lat. captivare, tillfångataga, fånga, till captivus, fången, till capere, taga (se KAPERA). — Jfr KAPTERA]
(†) fånga (ngn l. ngt); taga till fånga, erövra; bildl.
a) [jfr uttr. taga sitt förnuft till fånga, lat. (Vulg., 2Kor. 10: 5) in captivitatem redigentes omnem intellectum] i fråga om förnuftets underordnande under tron o. d. Han ”blandade principia rationis et revelationis tillsammans, då likväl de förra i trossaker borde captiveras ..”. Cavallin Herdam. 2: 23 (cit. fr. c. 1728).
b) med avs. på (ngns) bevågenhet, intresse, gunst o. d.: (söka) förvärva l. vinna; med avs. på person o. d.: vinna (ngn) för sig, (söka) förvärva (ngns) bevågenhet; äv. abs.: ”göra erövringar”. Beträffande Dannemark förmenar Collegium, det både Frankriket och Wienerska Hofvet torde finna på medel at captivera detta Hofvet. HSH 23: 156 (1756). Lenngren (SVS) 2: 297 (c. 1810; abs.). Den lyriske skalden har inga främmande medel att captivera intresset. SvLitTidn. 1813, sp. 110. Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
Spoiler title
Spoiler content