[jfr t. characteristik, eng. characteristic, fr. caractéristique; bildat i de olika språken till motsv. adj. (se KARAKTERISTIK, adj.) efter mönster av andra ord på -ik med dels substantivisk, dels adjektivisk anv.; i bet. 2 med anslutning till KARAKTERISERA 1 b]
1) motsv. KARAKTÄR 3, om sammanfattningen av de utmärkande dragen hos ngn l. ngt, egenart, särprägel, karaktär; numera bl. ngn gg i pregnant anv. Häruti (dvs. i de utskjutande kindknotorna m. m.), äfvensom i hufvudets öfra del, finner man egenteligen Caracteristiken af Lapparnes ansigten. Stiernstolpe Arndt 3: 174(1808). Den egna, behagliga skymning, som utgör ett så vackert drag i karakteristiken af en nordisk sommarnatt. Kullberg Domaren 32(1842). (Nyponbusken har) städse ett alldeles särskildt distingeradt utseende, ett sätt att vara af mycken karakteristik. Gellerstedt Hult 116(1906).
2) framställning l. skildring av de utmärkande egenskaperna hos ngn l. ngt; numera, utom i fackspr., nästan bl. i fråga om en persons inre egenskaper, hans utveckling o. d., karaktärsteckning, l. i fråga om ngt med särskild hänsyn till de mera personliga insatser som där gjort sig gällande. Giva en (ingående) karakteristik av ngn l. ngt. En i hufvudsaken god karakteristik af Oehlenschläger. Phosph. 1810, s. 313. Den starka, lefvande karakteristiken i hållning och anletsdrag (i Giottos bildstod). Estlander KonstH 278(1867). Landskapets bevattningsförhållanden .. förtjäna, till fullständigande af den geografiska karakteristiken, ett särskilt omnämnande. Uppl. 1: 6(1902). Nilsson FestdVard. 24(1925). — jfr PERSON-,SJÄLV-,TIDS-KARAKTERISTIKm. fl.
