SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KAVITET kav1ite4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet cav-)
Etymologi
[jfr t. kavität, eng. cavity, fr. cavité; av mlat. cavitas (gen. -ātis), till lat. cavus (se KONKAV)]
(numera nästan bl. i fackspr.) hålighet, hålrum; äv.: urholkning, fördjupning. Den innersta jordens cavitet eller hohlrum. Hiärne 2Anl. 330 (1706). I ett af rummen (i grottan) finnes på golfvet en rund kavitet med en uppstående sidokant. Nilsson Ur. 2: 12 (1862). Flerstädes har taket i dessa underjordiska kaviteter instörtat. SydsvGeogrÅb. 1925, s. 199. — särsk. med. o. zool. om hålighet l. hålrum i människo- l. djurkroppen. HdlCollMed. 1/4 1697. Refbenens uplyftande giör caviteten i bröstet under andandet större. Rosenstein Comp. 61 (1736). Antag att man, uti t. ex. en molar (dvs. en oxeltand), eger en kavitet af samma form som ett halfklot. SkandTTandläk. 1887, s. 11. (Artikulationsapparaten) består af de organ, hvilka tillhöra trenne större kaviteter, nemligen svalghålan, munhålan och näshålan. Nyström Talorg. 10 (1888). Belfrage (1927). — jfr BRÖST-, BUK-, GÄL-, HJÄRN-, NÄS-KAVITET m. fl.
Ssg: A (mindre br.): KAVITET-DJUR, se B.
B: KAVITETS-DJUR. (kavitet- 18651921. kavitets- 1879 osv.) [namnet syftar på att ifrågavarande djur sakna särskild tarmkanal] zool. sammanfattande benämning på en grupp lågt stående djur (Coelenteratæ). Thorell Zool. 2: 454 (1865). Wirén ZoolGr. 1: 151 (1896). BonnierKL (1925).
Spoiler title
Spoiler content