publicerad: 1937
KONKAV koŋka4v, äv. kon- (kånnkáv Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-, -ca-. -kaf (-caf) 1801—1829. -kav (-cav) 1759 osv. -cave 1728—1773. -kava (-cava), pl. 1723 osv.)
Etymologi
[jfr t. konkav, eng. o. fr. concave; av lat. concavus, av com (se KON-) o. cavus, ihålig, välvd (jfr KAVERA, v.2, KAVERN, KAVITET)]
1) (†) eg.: ihålig; i uttr. konkav kula, konkavkula. Döbeln FälttSavol. 62 (c. 1790). Weste FörslSAOB (1823).
2) i fråga om en krökt linjes l. ytas form: inbuktad, insvängd; äv. om föremål som har en inbuktad begränsningslinje l. begränsningsyta. Konkav lins, spegel. Tiselius Vätter 1: 72 (”102”) (1723). En konkav yta. Fock 1Fys. 124 (1853). Längs sidorna drar sig mossen upp efter fastmarksluttningen .. och mossytan blir sålunda konkav eller skålformig. SvGeogrÅb. 1930, s. 132. — jfr BI-, KONVEX-, PLAN-KONKAV.
3) geom. om vinkel: som är mindre än summan av två räta vinklar. Bergroth Geom. 13 (1876). 2NF 32: 689 (1921).
-KONKAV. (konkav- 1885—1891. konkavo- 1854—1889) (numera knappast br.) om lins: som är konkav på båda sidor, bikonkav. Fock 1Fys. 301 (1854). WoJ (1891). —
-KONVEX. (konkav- 1845 osv. konkavo- 1854—1889) om samlingslins: som på den ena sidan är konkav o. på den andra konvex. Andersson 59 (1845). —
(1) -KULA. (förr) artill. brandgranat (ihålig, med brandsats fylld rundkula) avsedd att skjutas ur kanon. PT 1758, nr 46, s. 4. KatalFlottUtst. 1897, s. 27 (om konkavkula fr. 1760). —
B (†): KONKAVO-KONKAV, -KONVEX, se A.
Avledn. (i fackspr.): KONKAVERA, v. [jfr t. konkavieren; av lat. concavare] till 2: göra (ngt) konkavt, (svagt) urholka (ngt); i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Nilsson Fauna 1: 141 (1847). I många fall är .. (flackmyren) till och med tydligt konkaverad, d. v. s. den sluttar mot mitten. SvSkog. 305 (1928). —
KONKAVITET, r. l. f. [jfr t. konkavität, eng. concavity, fr. concavité; av senlat. concavitas]
Spoiler title
Spoiler content