SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KIKA, f.; best. -an; äv. KIKE, m.
Ordformer
(kijk- 1538 c. 1645. -a 1538c. 1645. -e c. 1580)
Etymologi
[till KIKA, v.1]
(†) andtäppa; andnöd. VarRerV 16 (1538). Then som ligger framstupa, han beswäras aff kijka. Schroderus Comenius 575 (1639). Biörnegallen .. skal och wara godh för Kijkan. IErici Colerus 1: 394 (c. 1645). Anm. Möjl. har ordet, särsk. i sg. best., användts äv. i bet.: kikhosta; jfr: Barnakijkan. IErici Colerus 1: 151 (c. 1645).
Ssgr, se KIKA, v.1 ssgr.
Spoiler title
Spoiler content