SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KIKA ɟi3ka2, v.1 -ade ((†) pr. ind. sg. -er Linc. E 4 a (1640). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (†, Linc. (1640)).
Ordformer
(kiek- 1642 (: Kiekebold). ki(j)k- 1573 (: kika lått) osv. kyk- 1609 (: kyke lååt))
Etymologi
[sv. dial. kika, motsv. d. kige, nor. kikja, mnt. o. mht. kīchen (holl. kichen); jfr holl. kuchen, t. keuchen; trol. av ljudhärmande urspr.; jfr KIPPA, v.2]
(numera knappast br.) häftigt draga efter andan, flåsa, flämta; äv. (i sht i ssgr): kikna. Linc. (1640; under anhelator). När en Häst kijkar eller stöner. Rålamb 13: 138 (1690; överskrift). Dalin (1852). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.).
Ssgr (Anm. Vissa ssgr, t. ex. KIK-BÄR, -HOSTA, KIKE-LÅT, kunna äv. hänföras till KIKA, sbst.): A: KIK-BÄR. bärliknande gallbildning på enbusken, förorsakad av engallmyggan (Hormomyia junipera Lin.) o. förr använd i folkmedicinen, särsk. mot andtäppa o. kikhosta; i sht i pl.; jfr ENE-HAVRE o. ORKORN. Linné Vg. 65 (1747; fr. Smål.). Haartman Sjukd. 30 (1765). Haller o. Julius 58 (1908).
-HORN. [jfr ä. d. kighorn] (†) Kikhostan botas, om barnet får dricka .. stomjölk utur ett afstångadt oxhorn, som derföre benämnes kikhorn. Rääf Ydre 1: 128 (1856).
-HOSTA, r. l. f. (kik- 1640 osv. kike- 1578) [fsv. kyke hosta; jfr d. kighoste, nor. kikhoste, nt. kuchhōst, t. keuchhusten, ävensom mnt. kinkhōste, eng. chincough] smittosam, av ett speciellt virus framkallad sjukdom i andningsorganen vilken företrädesvis angriper barn o. som kännetecknas av våldsamma, krampaktiga hostanfall med ett vinande inandningsljud (”kikning”). BOlavi 171 a (1578). Nu i Sommar då kijkhostan mycket grasserat med de små barnen. VDAkt. 1725, nr 567. Kikhosta, som hvar käring menar sig kunna curera, är likväl bland de svåraste för våra medici. Linné Diet. 2: 169 (c. 1750). Petrén EpidSj. 83 (1926).
Ssgr (med.): kikhost(e)-bacill(en).
-epidemi. Florman BrefRetzius 47 (1835).
-patient.
-KORN. (mindre br.) = -BÄR; jfr ORKORN. Linné PVetA 1747, s. 17. Auerbach (1909).
-SKRATT. (mindre br.) häftigt skratt (sådant att den skrattande håller på att kikna). (Sam) utbrast i ett kikskratt. Callerholm Stowe 86 (1852). bildl. Bofinken, som föll in i det ena lilla musikaliska kikskrattet efter det andra. Gellerstedt Gläntor 84 (1909).
-SKRATTA. (mindre br.) skratta häftigt (så att man håller på att kikna). Åt allt detta kikskrattade .. alla de öfrige. Sjöberg SthmHeml. 289 (1844). EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 406.
B (†): KIKA-LÅT, se C.
C (†): KIKE-BÖLD. [jfr ä. d. kejg(e)byld(e) (se Kalkar 694 (1891))] (†) halsböld, körtelsvullnad i halsen. Månsson Ört. 70 (1642).
-HOSTA, se A.
-LÅT. (kika- 1573. kike- 1609) (†) om ”kikskratt”. Thenck och war ey medh huar man kått, / ty offta plegar komma grått effter kika lått. Visb. 1: 70 (1573). Asteropherus 26 (1609).
Spoiler title
Spoiler content