SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLACKIG l. KLACKOT, adj.
Ordformer
(-ig c. 17301784. -ot 1690c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. klackig, hornlös, kullig; avledn. av KLACK, sbst.2]
(†)
1) om boskap: som saknar horn, hornlös, kullig. Swedberg Ordab. (c. 1730). Dähnert (1784).
2) om träd: med avbruten l. avhuggen topp? Man hugger i Skogen klackotta Trän, sätter dem lijtet särskillt från hwar andra, en Famn eller 2 alt som man will hafwa (hö-)Stacken stoor till, uthi Qwistarna kastar man Hööt med Strögaflar och trampar det såsom man kan. Rålamb 13: 26 (1690).
Spoiler title