[sv. dial. klackig, hornlös, kullig; avledn. av KLACK, sbst.2]
(†)
1) om boskap: som saknar horn, hornlös, kullig. Swedberg Ordab. (c. 1730). Dähnert(1784).
2) om träd: med avbruten l. avhuggen topp? Man hugger i Skogen klackotta Trän, sätter dem lijtet särskillt från hwar andra, en Famn eller 2 alt som man will hafwa (hö-)Stacken stoor till, uthi Qwistarna kastar man Hööt med Strögaflar och trampar det såsom man kan. Rålamb 13: 26(1690).
