SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLAGLIG kla3glig2, adj. -are. adv. = (†, Fuhrman Alm. 1654, s. 2, Ps. 1695, 291: 5), -A (†, Joel 1: 10 (Bib. 1541), Nicander Minn. 39 (1769)), -E (†, G1R 6: 72 (1529), Amnelius Quirsfeld 544 (1690)), -EN (SvTr. 4: 187 (1539), Högberg Vred. 2: 181 (1906)), -T (Ps. 1819, 375: 5, Bergstedt Öfv. 16 (1845)).
Ordformer
(klag(h)- 15411891. klag(h)e- SvForns. 3: 28, 15291906. -lig(h)it(t), n. sg. 15411744)
Etymologi
[fsv. klaghliker (SvTr. 3: 326 (1473)); jfr d. klagelig, t. kläglich; avledn. av KLAGA, v.]
1) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr. med religiös prägel) motsv. KLAGA, v. 1: som uttrycker l. vittnar om (l. påminner om uttryck för) sorg l. smärta o. d., klagande, jämrande; bedrövad; ss. adv.: under klagan. Nu vill iag min klageliga röst / Till tig, herre Jesu, vphöija. SvForns. 3: 28. En klagheligh grååt och jemmer. Jer. 3: 21 (Bib. 1541). Hwar finner tu diupsinnigare, klaghlighare, jemmerlighare ord, än vthi klagopsalmerna? FörsprPsalt. (Bib. 1618). O Gud! till dig / Jag måste klagligt ropa. Ps. 1819, 375: 5. Mot morgonen, då svalan begynner sitt klagliga qvitter. Böttiger i 2SAH 50: 329 (1874).
2) (†) motsv. KLAGA, v. 1: som man kan l. bör klaga över, beklaglig, sorglig, bedrövlig, jämmerlig, ömklig; ss. adv. äv.: beklagligtvis. Thet ståår klagheligha til j landena. Jer. 14: 2 (Bib. 1541). Thet är een klagheligh och jemmerligh ting. Hes. 19: 14 (Därs.). Thet är ynckeligit och klageligit, .. när (osv.). Rudbeckius KonReg. 27 (1614). CFDahlgren 1: 151 (1826). Högberg Vred. 2: 181 (1906; adv.). — särsk.
a) om dödsfall o. d., närmande sig bet.: ägnad att framkalla sorg l. saknad; jfr KLAGA, v. 2. BL 16: 150 (i handl. fr. 1572). Een Oration, om .. Konungh Carll Gustaffz .. sorgelige och högt klagelige dödzfall. BraheBrevväxl. II. 1: 155 (1660). Hiärne Klag. A 4 a (1742).
b) närmande sig bet.: ägnad att framkalla medlidande, beklagansvärd. Jobs klagelige tilstånd. Emporagrius Oxenstierna 64 (1655). Wexionius Sinn. 3: E 4 b (1684).
3) (†) motsv. KLAGA, v. 3: som uttrycker l. innebär klagomål l. klander, klagande, anklagande; klandrande; ss. adv.: med l. i form av klagomål. Wåre fatige wndhersåthe haffue warit för oss och klaghelige giffuit tiilkenne huruledis tw haffuer aff hendt thom .. en eng. G1R 6: 72 (1529). Menige man i Lyhundredt heredt haffve .. udi underdonlighet os claglighen förstå latidt, att (osv.). Därs. 24: 49 (1553). Ty lät ock Kon. Gustaf strax gå bud .. till Konungen i Danmark derom skjutandes honom med allvarlige och klagelige ord i hjerta och sinne hvad farligt och skadligt obestånd han hafver företagit. HSH 12: 130 (1599). 2RARP 4: 467 (1727).
4) (†) motsv. KLAGA, v. 3: varöver man kan framställa klagomål, klandervärd. VocLib. adj. (c. 1580).
Spoiler title