SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLAGAN kla3gan2, r. l. f. (m. Lind (1749; jämte f.)); best. =.
Etymologi
[fsv. klaghan (2SvDipl. 3: 373 (1418)); vbalsbst. till KLAGA, v.]
1) motsv. KLAGA, v. 1: uttryckande av l. uttryck för sorg l. smärta, besvikelse o. d.; klagande, jämmer, kvidan, beskärmande; jämmerrop, klagorop, klagolåt; förr äv. övergående i bet.: anledning till klagande, sorg, bekymmer, smärta osv.; jfr KLAGA, sbst. 1. Högljudd, bitter klagan. Tu (Gud) haffuer förwandlat migh mijn klaghan vthi frögd. Psalt. 30: 12 (Bib. 1541). Hes. 2: 10 (Därs.). Wår klagan och wårt roop är stort, / Alt för then synd wij hafwe giordt. Ps. 1695, 309: 3. Ej med klagan skall ditt minne firas. Runeberg 2: 28 (1835). Siwertz JoDr. 9 (1928). — jfr DÖDS-, JÄMMER-, SORG-, VE-KLAGAN. — särsk.
a) (†) i uttr. klagan värd, = KLAGANS-VÄRD 1; jfr KLAGA, v. 1 e. Schroderus Waldt Dedic. 2 b (1616). Så är klagan värdt, att (osv.). OxBr. 11: 245 (1647). Klagan värdt! gjorde han tvärt om. Tessin Bref 1: 74 (1751).
b) (†) i uttr. Gudi klagan, Gudi klagat; jfr KLAGA, v. 1 c slutet. VDAkt. 1716, nr 300. Intet giör iag mig frij .. för svaghets fehler, gudi klagan! Därs. 1735, nr 652.
c) (i sht i vitter stil) oeg., i fråga om djur: klagande läte; jfr KLAGA, v. 1 f. Han .. hörde .. spofvens klagan i vassen. Ahrenberg Landsm. 152 (1897).
2) motsv. KLAGA, v. 3: uttryckande av l. uttryck för missnöje med ngn l. ngt, (framställande av) klagomål (över ngn l. ngt); äv. (numera icke i juridiskt fackspr.; se dock c): framställande av klagomål (under vederbörliga former) inför myndighet, domstol o. d.; förr äv.: anklagelse (inför domstol). G1R 1: 25 (1521). Klagan wil wara bewijst. Grubb 614 (1665). Så wähl Åklagaren som Swaranden (skall framlägga) .. alle sine Documenter och bewijs, hwarmed de på både sijdor sin klagan och geenswar tänckia till at bestyrckia. CivInstr. 184 (1695). Den länge hörda klagan öfver fiskets aftagande. 2NF 8: 426 (1907). — jfr Å-KLAGAN. — särsk.
a) (†) i uttr. föra (jfr c), anställa, giva klagan, (under vederbörliga former) framställa klagomål l. anklagelse inför myndighet, domstol o. d. Samma dagh gaffz klagan öffuer thesse .., som (osv.). SkrGbgJub. 6: 540 (1619). Stads-Fiscalen (har) .. skrifteligen anstält en klagan emot Joh. Lyserum, för det han (osv.). HC11H 4: 168 (1679). Jag kommer full af harm att föra klagan / Emot mitt barn. Hagberg Shaksp. 1: 4 (1847).
b) (†) i uttr. äga klagan, vara kärande, vara målsägare. Sjöl. 1667, Förs. 2.
c) jur. o. adm. hos vederbörande (högre) myndighet framställt yrkande på ändring i av en lägre myndighet o. d. vidtagen åtgärd l. fattat beslut, hos högre myndighet fullföljd talan för vinnande av dylik ändring, (anförande av) besvär (se d. o. III c, d). Föra klagan mot ngn l. över ngt (jfr a). RB 30: 19 (Lag 1734). Tiden för klagan mot Hofrätts utslag i brottmål räknas från utslagets dag. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 10, s. 14. Sedan K. B., i anledning af klagan öfver en å fast egendom förrättad utmätningsauktion, upphäft densamma. 1NJA 1889, s. 6. Wildte KostnCivRätteg. 362 (1931).
Ssg: KLAGANS-VÄRD, adj. [av t. klagenswert] (†)
1) till 1; om sak l. förhållande: värd att klaga över, ägnad att framkalla klagan l. bedrövelse, beklagansvärd, beklaglig, sorglig, bedrövlig; äv. adverbiellt: beklagligtvis, tyvärr. Vill Falskhet deremot i Smicker sig fördöllia / Så går det (klagans värdt) en mycket galen bog. CEldh hos Ehrenadler Tel. 556 (1723). Min hulda Faders klagans värda dödeliga frånfälle. VDAkt. 1751, nr 175. Afzelius Sag. 5: 270 (1843).
2) om person: ägnad att framkalla medlidande l. deltagande, ömkansvärd, beklagansvärd (se d. o. 2); jfr KLAGA, v. 2. Wallin Vitt. 2: 286 (1805). VLitt. 1: 491 (1902).
Spoiler title