publicerad: 1936
KLAPPER klap4er, sbst.1, r. l. m. (G1R 10: 214 (1535) osv.), stundom n. (Lind (1749), SvRike I. 1: 79 (1899)); best. -n (Fischerström 1: 21 (1779: klapurn) osv.) ((†) -en G1R 10: 214 (1535: klappuren), Kalm VgBah. 93 (1746: klappuren)), ss. n. klappret (WoJ (1891)).
Ordformer
(klaper 1755 (: Klaper-jord) — 1773 (: Klaper-jord). klapor c. 1730. klapur 1544—1872. klapper 1614 (: klapper iord), 1640 osv. klappor 1775. klappur 1535—1855 (: klappursten). klopur 1702 (: klopursteen))
Etymologi
[sv. dial. klap(p)ur; jfr isl. klǫppurnes, bärgig udde; sannol. med gammal växling p: pp av en stam klap(p)-, klump l. dyl. (jfr Friesen Mediagem. 56 (1897)), som möjl. utgör en onasalerad biform till KLAMP (KLIMP, KLÄPP); mindre sannol. till stammen i KLAPPA, v., o. KLAPPRA, v., i vilket fall ordet urspr. skulle ha betydt: rasslande sten l. dyl.]
1) (†) i fråga om förh. vid Sala gruva; benämning på en silverfattig, starkt kiselsyrehaltig malm som erhölls av vissa skölar i gruvan o. som användes ss. tillsatsmalm vid smältningen, för att lättsmältare slagg skulle erhållas; flintmalm. G1R 10: 200 (1535). Därs. 16: 32 (1544). jfr JernkA 1904, s. 533. — jfr SOVRINGS-, VASKE-KLAPPER.
2) (numera i sht dels folkligt, dels i fackspr.) koll.: (anhopning av) klapperstenar; klapperstenslager; jordmån som (till väsentlig del) består av klapperstenar. Linc. (1640; under glarea). Risingh LandB 14 (1671). Hela åsen .. består endast af en Klappur; som kastadt sig tilsammans i en long rygg. Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Klapper, Klappursten tjänar til gatuläggning. Rothof 491 (1762). Den rådande jordmånen är sandmylla med klapper. Femårsber. 1822, SthmL s. 37. Skrifvaren kastades utför berget (dvs. Brunkebärg), så att det rasslade i den lösa klappern. Lundin (o. Strindberg) GSthm 95 (1880). SvUppslB (1933). — jfr FLINT-, FLOD-, KALKSTENS-, SAND-, STEN-, STRAND-KLAPPER m. fl. — särsk. (†) i uttr. små klapper, små klapperstenar. Swedenborg RebNat. 1: 14 (1719). Små klapper af ljusgrå och brun tät kalksten. Hisinger Ant. 5: 29 (1831).
3) (numera föga br.) grovt grus l. grov sand. Stundom finner man .. leran ofvan på klapur, klapur ofvan på stenar. Rudbeck Atl. 1: 126 (1679). Spegel GW 105 (1685). Marklin Illiger 123 (1818).
Ssgr (i allm. till 2; i sht i fackspr.): A: KLAPPER-BLANDAD, p. adj. Tidström Resa 3 (1756). Klapperblandad lera. PT 1903, nr 91 B, s. 4. —
-BOTTEN.
-BÄRG. (föga br.) bärg bestående av ett konglomerat av klappersten. Tilas PVetA 1742, s. 29. Brander NatH 138 (1785). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-GRUND, r. l. m. jordgrund bestående av klapper; klapperstensgrund. Carlberg SthmArchitCont. E 4 a (1740). Rinman 2: 114 (1789). —
-JORD. jordmån bestående av sand blandad med klappersten i större mängd, klapperstensjord. SUFinlH 4: 354 (1614). Hülphers Norrl. V. 3: 167 (1797). 2NF 14: 204 (1910). —
-LERA, r. l. f. (föga br.) med klappersten blandad lera. Gadd Landtsk. 1: 120 (1773). LAA 1813, s. 262. —
-MOLLA. (†) bot. benämning på den på klapper gärna växande örten Atriplex laciniata Lin.; jfr SLARV-MOLLA. Liljeblad Fl. 99 (1792). Deleen 603 (1829; med hänv. till slarfmolla). —
-MYLLA, r. l. f. (klapper- 1755 osv. klappers- 1904) klapperblandad mylla. HushBibl. 1755, s. 12. PT 1904, nr 116 B, s. 1. —
-STARR. bot. benämning på de på klapper gärna växande örterna Carex glareosa Wg. o. Carex heleonastes Ehrh. Fischerström 4: 284 (c. 1795). Krok o. Almquist 1: 207 (1901). —
-STEN, se d. o. —
-STRAND. med klapper(sten) betäckt strand. Lindström Lyell 47 (1857). SvGeolU C 303: 25, Plansch (1921). —
-VALL. (naturlig) vall av klapper(stenar); jfr KLAPPERSTENS-VALL. Sjögren Torneträsk 155 (1909). Fennia LIII. 1: 64 (1930). —
-ÅKER. (mindre br.) åker bestående av klapperjord. QLm. I. 1: 1 (1833). Fennia LIII. 1: 12 (1930). —
-ÅS. ås bestående av klapper(sten); rullstensås. Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). JmtFmT II. 3: 153 (1899).
B (knappast br.): KLAPPERS-MYLLA, se A.
Spoiler title
Spoiler content