publicerad: 1935
KALKSTEN kal3k~ste2n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar.
Ordformer
(kal(c)k- 1553 osv. kal(c)ke- 1543—1558)
Etymologi
1) huvudsakligen av kalkspatpartiklar bestående tät bärgart (bildad gm sedimentering o. innehållande karakteristiska fossil, i Sv. väsentligen tillhörande silurtiden); äv. geol. allmännare, ss. sammanfattande benämning på de olika av kalkspat (kalciumkarbonat) bestående bärgarterna (uppkomna på olika sätt o. vid olika tider); äv. om art l. enskilt stycke av kalksten (i här angivna bet.); jfr LIM-STEN. Korniga l. kristallin(isk)a kalkstenar (geol.), som redan för blotta ögat ha tydligt kristallinisk struktur (bildade gm metamorfosering o. saknande fossil); jfr MARMOR. Täta kalkstenar (geol.), jfr def. ovan. Jordartade kalkstenar (geol.), som äro av lös beskaffenhet (jfr BLEKE, sbst.2 1, KRITA). Porösa kalkstenar (geol.), avsatta ur kalkhaltigt vatten ur källor o. d. (jfr KALK-TUFF, TRAVERTIN). Bituminösa kalkstenar (geol.), som äro impregnerade med ett slags bärgolja (jfr ORSTEN, STINKKALK). Silurisk, tertiär, undersilurisk, översilurisk kalksten (geol.). Fet kalksten (geol.), ren kalksten. Mager kalksten (geol.), oren kalksten (vanl. innehållande mera än 10 % i saltsyra olösliga beståndsdelar). SkeppsgR 1543. Till Benchtt Nilssonn, att han lather brenne then kalckestenn, som ligger udi Strengnäs. G1R 28: 119 (1558). Wij förmärkie, landet (dvs. Gotland) med Block och Kalksteen (m. m.) .. i öfwerflöd wara försörgdt. Stiernman Com. 2: 443 (1646). Till kalkbränning i stort användes vanlig kalksten. Almroth Kem. 427 (1834). Frosterus Min. 100 (1917). (Marmor) anses mestadels vara omvandlade organogena kalkstenar. HimHavJord 1: 153 (1925). Mindre, söndervittrade kalkstenar. Stenberger ÖlJärnåld. 110 (1933). — jfr ALP-, CYSTIDÉ-, ENKRINIT-, FLUSS-, GRÖN-, JURA-, KISEL-, KORALL-, LER-, LIAS-, MUSSEL-, ORSTENS-, ORTOCER-, ORTOCERATIT-, REV-, SERPENTIN-, SILUR-, SNÄCK-, STINK-, UR-KALKSTEN m. fl.
Ssgr (till 1; i sht i fackspr.): KALKSTENS-ART. slag av kalksten. Kalm VgBah. 24 (1746). Kock SkCement. 10 (1932). —
-BLOCK. SvT 1852, nr 151, s. 3. Lösa, på marken liggande kalkstensblock. Fennia XXXIV. 5: 10 (1914). —
-FLIS, r. l. f. koll.: skivor l. stycken av kalksten, kalksten. Fornv. 1910, s. 193. De massor av murbruk och kalkstensflis, som täckte golvytan. Därs. 1918, s. 140. Koravdelningen (i Gotlands äldsta kyrkor) hade valv av kalkstensflis. 3NF 8: 875 (1928). —
-FLISA, r. l. f. skiva l. stycke av kalksten; kalkstenshäll. En .. stenkista af kalkstensflisor. 2VittAH 13: 209 (1830; möjl. efter handl. fr. 1797). De många kalkstensflisor och bautastenar .., som öfverallt ses uppresta på (de öländska) graffälten. 2NF 34: 109 (1922). —
-HÄLL. häll av kalksten.
1) om (parti av) kalkstensformation som bildar en häll. Bergman GotlGeogr. 7 (1870). Jämn som en hafsyta breder sig alvarets plana kalkstenshäll så långt blicken når. FoFl. 1910, s. 264.
-KLAPPER. (i vissa trakter) koll. (l. i pl.): rundnötta stenar av kalksten. Lundequist Landtbr. 15 (1845). Jordmånen (på Gotland) består närmast stränderna vanligen .. af kalkstens-klapper, med hvilka jordsmulor äro blandade, och sand. Bergman GotlGeogr. 8 (1870). —
-KLIPPA, r. l. f. JernkA 1828, Bih. 1, s. 21. Öland utgör liksom systerön Gotland en i hafvet uppskjutande kalkstensklippa. VLS 178 (1888). —
-MJÖL. mald kalksten (avsedd till jordförbättringsmedel). KatalIndUtstSthm 1897, s. 116. SFS 1924, s. 455. —
-PLATTA, r. l. f. jfr -HÄLL 2. TT 1887, s. 140. Vad som .. ger landskapet (dvs. Öland) dess prägel är kalkstensplattorna, de bilda gärdsgårdarna. Böök ResSv. 88 (1924). —
Spoiler title
Spoiler content