SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLIA kli3a2, v. -ade; förr äv. (i bet. 1, i Finl.) KLIAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (i bet. 2, tillf., PennskaftPiga 87 (1915)), -NING (i bet. 2, föga br., Collin Ordl. (1847), Hembygden(Hfors) 1912, s. 140).
Ordformer
(klia (klija, kliya) 1526 osv. kly(i)a 15901739. kli(j)as c. 16001798)
Etymologi
[fsv. kleia, y. fsv. klighya (dvs. klīa), sv. dial. kläja, klöja o. klia, känna klåda, klia; jfr d. dial. o. ä. d. kle, nor. o. isl. klæja; nordisk nybildning på 3. pers. sg. pres. ind. av klá, riva, skrapa (med fingrarna; se KLÅ, v.): klær (mik), med opers. konstr., eg.: ngt ”klår”, skrapar, kittlar, kliar (mig), dvs. ”det kliar” (i handen osv.). Till denna nya intr. specialbet. ”det kliar” bildades inf. klæia efter mönstret hlær : hlæia, fsv. ler : leia, ler, skrattar, varpå klæia sedermera (efter andra opers. verb med liknande bet.) antog svag böjning. Ang. utvecklingen i sv. av klēia till klīa jfr EWigforss i NoB 1918, s. 113 ff. Jfr för övr. HjPsilander i ZeitschrVerglSprachf. 45: 265 ff. (1913). — Jfr KLO, sbst.1]
1) om kroppsdel l. parti ngnstädes på l. i kroppen: vara säte för klåda; förr äv. om person: känna klåda; ofta opers.: det kännes klåda (ngnstädes), det kittlar; stundom med saksubj., övergående i bet.: framkalla l. vara förenad med klåda; förr (i Finl.) äv. dep. Fingret kliar l. det kliar i fingret på ngn, förr äv. fingret kliar ngn. Såret kliade l. det kliade i såret. Kliande utslag, myggbett. En kliande känsla. Helsingius S 6 b (1587). Somligom klijar högre handloghan för Peninge utgift, och venstra för upbörd. Bureus Suml. 231 a (c. 1600; i hskr.). Juslenius 361 (1745; dep.). Den som är vand klå sig för brasan om aftonen, kliar då. Linné Diet. 1: 53 (c. 1750). Kliande och stickande värk. Alm(Sthm) 1820, s. 39. Kliade det i högra ögat, spådde det förargelse (enl. folktron i vissa trakter). Landsm. VIII. 2: 90 (1891). När man är eldare kliar ens hud av sot. Martinson Kap 55 (1933). — särsk.
a) i ordspr. Clåå icke altidh thet som klyiar. SvOrds. A 4 a (1604). Jw meer skabben klåås, jw meer han klijar. Grubb 404 (1665). Först kliar det, sen svider det. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr d.
b) (tillf., †) i uttr. det kliar bakom ngns öron, ngn är i bryderi; jfr 2 a. Kolmodin QvSp. 1: 81 (1732).
c) [jfr motsv. anv. av d. klø, t. jucken, eng. itch, fr. démanger, lat. prurire] (vard.) bildl., i uttr. som beteckna att ngn känner stark lust till ngt o. d.; jfr KITTLA, v.2 2 c. Det kliar i fingrarna l. händerna o. d. på ngn l. i ngns fingrar osv. l. (numera nästan bl. i Finl.) ngn i fingrarna osv., äv. fingrarna osv. klia på ngn (att göra ngt, förr äv. efter att göra ngt), förr (i Finl.) äv. ngns fingrar osv. klias att göra ngt, ngn känner stark l. häftig lust (att göra ngt, särsk. att slå till). Det kliar i kakstaden (se KAK-STAD), stundom äv. det kliar i magen o. dyl. på ngn, ngn är hungrig, äv. (mera tillf.) det kliar i tungan, förr äv. tungan kliar (på ngn), ngn känner begär att tala. Lagerström Tart. 99 (1730). Mina fingrar .. klia efter, at prygla up honom. Modée Dår. 51 (1741). Tungan kliar på mig, jag måste tala. Lindahl L'avoc. sav. 29 (1757). Redan i Juni månad kliades min hand att skrifva till herr Bibl. och tacka. Choræus Bref 4 (1798). Det kliade mig i fingrarna att skrifva ett svar på denna vettlösa recension. Tegnér (WB) 4: 280 (1823). Att det ibland kliat i mig att ha ett ord med i laget. Strömbom Ewald Guld. 52 (1915). — särsk.
α) (†) i uttr. det kliar ngn efter ngt, ngn har begär efter ngt. Tro, at then karl, som blått tin fägring efterfriar, / Väl honom efter mer, än en tin fägring, kliar. Kolmodin QvSp. 1: 199 (1732).
β) (†) i uttr. ngns ögon klia, ngn har stark lust att vända blicken åt ett visst håll; öronen klia efter ngt, ngn har begär efter att få höra ngt, äv. allmännare: ngn önskar erhålla ngt. Petreius Beskr. 2: 144 (1614). Fast än han är icke så talande med Präktiga ord, som iag märker Edra öron klija effter, så (osv.). VDAkt. 1722, nr 285. Min ögon klia starckt: jag (dvs. Lots hustru) mig tilbaka vänder. Kolmodin QvSp. 1: 31 (1732). Borg Luther 2: 414 (1753).
d) (föga br.; jfr slutet) bildl., betecknande en känsla av behag l. vällust; jfr KITTLA, v.2 2 c. Thet kliar liten Stund men swider vtan Ända. Runius Dud. 2: 95 (1698; i fråga om världslig prakt). För oss barn var denna torgpromenad fylld av en stilla, kliande lycksalighet. SvD(A) 1931, nr 192, s. 12. — särsk. (numera bl. i nedan anförda bibelcitat) i uttr. klia (ngn) i, förr äv. för öronen, förr äv. klia hörseln, med saksubj. l. opers.: vara angenäm (för ngn) att höra; behaga (ngn). The skola effter theras eghin lusta sambla sigh lärare, effter them kliyar j öronen. 2Tim. 4: 3 (NT 1526; Bib. 1917: alltefter som det kliar dem i öronen; Luther: nach dem yhn die oren iucken; Vulg.: prurientes auribus; gr.: κνηϑόμενοι τὴν ἀκοήν). Iag veet väl mina råd för öron tin' ey klija. TRudeen Vitt. 223 (1689). Här finnes intet det som klijar hörslen kåter. Runius Dud. 3: 4 (1697). (Sagor, spökhistorier o. d.) hvilket ju längre det går ifrån sanningen, .. med så mycket sötare klåda kliar uti öronen. Lundberg Paulson Erasmus 101 (1728). VDAkt. 1838, nr 202.
2) (ngt vard.) (med händerna, naglarna l. ngt redskap) riva huden på en (kliande) kroppsdel (för att få klådan att upphöra); äv. refl.; äv.: lätt vidröra l. riva en kroppsdel för att hos ngn framkalla en angenäm, kittlande känsla. Klia ngn på ryggen. Klia sig på näsan, i huvudet. Weste (1807; refl.). (Tiggarna i Damaskus) klia sin rygg med en pinne. Heidenstam Vallf. 109 (1888). Han ville klia henne (dvs. kon) mellan hornen. Böök Lejon 115 (1935). — särsk.
a) i vissa uttr., ss. klia sig bakom örat l. i huvudet l. nacken o. d., ss. (beledsagning av) uttryck för bryderi, betänksamhet, förvåning o. d. Björkman (1889). Lindqvist Stigm. 29 (1906). Jämmer och elände, utbrast Goingguä och kliade sig i nacken. Elgström PigKarlsson 76 (1929).
b) [jfr motsv. anv. av mnt. klouwen, eg.: riva, klia (ngn)] (†) bildl., i uttr. klia ngns händer, smickra ngn. Fosz 381 (1621).
Ssg: (1) KLI-PULVER. klådpulver. Engström Hemsp. 57 (1921). Strö klipulver i varandras kläder. Östergren (1930).
Avledn.: KLIARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. (†)
1) till 1 d slutet; i ssgn ÖRON-KLIARE.
2) anat. till 1, = KITTLARE 2. Marklin Illiger 187 (1818).
Spoiler title