KLIMAX kli4maks, r. l. m. (m. Larsen(1884), Lundell); best. -en; pl. -ar (föga br., Klint(1906), Östergren(1930; angivet ss. sällsynt)).
Etymologi
[jfr d. klimaks, holl. climax, t. klimax, eng. o. ä. fr. climax; ytterst av gr. κλῖμαζ, stege, äv. (bildl., ss. retorisk term): stegring i uttryckets styrka; besläktat med KLIMAT]
1) stil. retorisk figur som innebär en stegring i uttryckets styrka; äv. i utvidgad anv., om händelseutveckling o. d. SvLitTidn. 1813, sp. 91. All existens är strid ... I ständigt stigande klimax vinner den mäktigare segern (osv.). WFPalmblad i PoetK 1820, 1: 68.Thraso. Ohyggligt, förfärligt, förtvifladt! Phormio. När är din klimax färdig? Börjesson Statshv. 64(1866). Engström 5Bok 100(1910). SvUppslB(1933).
2) höjdpunkt, kulmen i en muntlig l. skriftlig framställning l. (i utvidgad anv.) i ett händelseförlopp o. d. Talaren slutade med en värkningsfull klimax. Marcus GeijerL 199(1909; i fråga om musikstycke). Med det att fisken tagit flugan har spänningen (vid laxfisket) nått sin klimax. Hammarström Sportfiske 180(1925).
