publicerad: 1936
KLIMAT klima4t, n. ((†) r. l. m. l. f. SvBrIt. 2: 13 (1690), Heinrich (1814)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. = l. (ss. r. l. m. l. f. alltid) -er; förr äv. KLIMA, r. l. m. l. f. (JFrese (1714) hos Runius Dud. 1: A 4 b) l. n. (Sehouten Siam 40 (1675), SvBrIt. 2: 33 (1734)). Anm. Ss. best. form o. pl. till sg. obest. klima användas motsv. former av klimat, varjämte ordet ofta i ä. tid förekommer med lat. böjning, t. ex. Sylvius Mornay 655 (1674: ifrån ett .. Climate), Spegel GW 154, 178 (1685: Climata, pl.), Rålamb 4: 35 (1690: Uthi hwad Climate).
Ordformer
(förr vanl. skrivet cli-. chli- 1713. -ma 1674—1813. -mat c. 1700 osv.)
Etymologi
[jfr d. klima o. klimat, holl. klimaat, eng. climate, fr. climat, region, klimat; av senlat. clima (gen. climatis), region, klimat; av gr. κλίμα (gen. κλίματος), lutning, i sht den antagna lutningen hos jorden från ekvatorn mot polen, region l. zon begränsad av givna, med ekvatorn parallella linjer; bildat till stammen i gr. κλίνειν, böja, luta; jfr HETEROKLITISK, KLIENT, KLIMAX, KLINIK, ävensom LID. — Jfr ACKLIMATISERA, KLIMATERISK, adj.2, KLIMATISERA, KLIMATISK, KLIMATO-]
1) (†) område mellan tvenne tänkta, med ekvatorn parallella linjer (särsk. med hänsyn till solens högsta höjd över horisonten o. dess värme); zon, bälte; stundom närmande sig bet.: breddgrad, polhöjd. Sylvius Mornay 293 (1674). Rålamb 4: 35 (1690). Uti de älsta Jord-beskrifningar finnes Jorden vara fördelad uti 9 Climater, skiljaktige ifrån hvarannan, i anseende til mer och mindre värma. VetAH 1757, s. 165. Kartornas omsorgsfulla gradering och indelning i klimat efter ptolemaeiskt mönster. Nordenskiöld Periplus 90 a (1897). — jfr SOL-KLIMAT. — särsk. i vissa uttr.
a) geografiskt klimat, geografisk bredd, polhöjd. VetAH 1757, s. 169. Uhleåborgs Geographiska Climat. Därs. 1789, s. 107.
b) [jfr sådana uttr. som under ekvatorn (se EKVATOR 1 anm.), under en viss himmel (se HIMMEL 2 a), under ett visst luftstreck] under ett (visst l. så och så beskaffat) klimat, inom en viss zon, på en viss polhöjd, på en breddgrad med så l. så beskaffade klimatiska förhållanden, ”under en så l. så beskaffad himmel” (se HIMMEL 2 b). Amer. 40 (1675). (Siamesernas) Land är under itt warmt Clima belägit. Schouten Siam 40 (1675). Canada, en ort, som ligger under lika climat med Sverige. Linné Bref I. 1: 130 (1746). GFGyllenborg Vitt. 1: 172 (1786, 1795).
c) (enst.) ligga i klimat med (en viss ort), vara belägen på samma breddgrad(er) som (en viss ort). Sahlstedt CritTuppSag. 1 (1759).
3) (numera knappast br.) område som är (relativt) enhetligt med avseende på klimatiska förhållanden; klimatområde; ofta svårt att skilja från 1. Sylvius Mornay 655 (1674). Envisheten är merendels en naturlig böjelse hos folket i denna kalla climaten. Lenæus Delsbo 217 (1736, 1764). Ehuru bestämda gränser .. uppdragits för klimaten, inses lätteligen, att de icke plötsligt och tvärt efterträda hvarandra. Roth 1Geogr. 16 (1884). Strindberg FrBönd. 31 (1889).
4) sammanfattande benämning på (en orts, ett lands osv.) allmänna förhållanden i fråga om väderleken, i sht i fråga om solstrålning, temperatur, fuktighet, nederbörd o. vindar. Hälsosamt, mildt, hårdt, rått, fuktigt klimat. Maritimt, kontinentalt, tropiskt, subtropiskt, tempererat, borealt, polärt (arktiskt, antarktiskt) klimat (i fackspr.). Vänja sig vid klimatet. Dessa växter tåla icke ett så nordligt klimat. Fysiskt klimat, se FYSISK 1. HC11H 12: 137 (1697). Climatet på denna ö var öfvermåttan godt. DeFoë RobCr. 64 (1752). NorstedtVärldH 15: 42 (1928). — jfr BÄRGS-, EKVATORIAL-, FASTLANDS-, HAVS-, HÖGFJÄLLS-, KONTINENTAL-, KUST-, LÅGLANDS-, POLAR-, STÄPP-, Ö-, ÖKEN-KLIMAT m. fl. — särsk.
a) (mera tillf.) närmande sig bet.: luft. Linné DelNat. 12 (1773). Häruppe (på däck) var det .. ett mindre söfvande klimat. Gosselman SNAmer. 1: 38 (1833).
b) bildl.; jfr ATMOSFÄR 5. Andligt klimat. Beskow i 2SAH 30: 254 (1857). Stora katastrofer i folkens liv skapa alltid ett tacksamt klimat för efterklokheten. DN(A) 1934, nr 87, s. 3.
Ssgr (i allm. till 4): A: KLIMAT-BÄLTE.
1) geogr. = BÄLTE 2 a. Det tropiska klimatbältet. Svedelius Statsk. 2: 12 (1868). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 178.
2) geogr. o. meteor. klimatområde; jfr BÄLTE 2 b. Inom .. (passadvindarnas) klimatbälte. 2NF 34: 86 (1922). —
-FAKTOR, r. (i fackspr.) om var särskild av de för uppkomsten av ett visst klimat bestämmande faktorerna. Ymer 1917, s. 240. —
-FEBER. [jfr t. klimafieber, eng. climatic fever, eg.: feber som härrör av ett (osundt) klimat] benämning på ett flertal febersjukdomar (i sht malaria o. gula febern) i varmare länder, i sht i tropikerna. Braun Läk. 109 (1870). Quensel o. Näslund Bakt. 130 (1921). —
-FORM; pl. -er.
1) (i fackspr.) om var särskild av de olika former (den tropiska, tempererade osv.) vari klimaten pläga indelas; jfr FORM I 3. Carell o. Edelstam 124 (1916).
2) i sht zool. o. bot. om individ l. grupp av individer vars från huvudformen i ngt avseende avvikande form(er) l. egenskap(er) tillskrives (tillskrivas) invärkan från klimatet; jfr FORM I 9. BotN 1849, s. 34. Därs. 1900, s. 176. —
-FÖRBÄTTRING. särsk. (i fackspr.) om det förhållande att klimatet (gm långsamt skeende förändring under en längre tidrymd) på en viss ort osv. blir mera lämpat för organiskt liv; motsatt: klimatförsämring. De Geer SkGeogrUtv. 113 (1896). SvD(A) 1934, nr 214, s. 4. —
-FÖRHÅLLANDE. vanl. i pl., om de klimatiska förhållandena (på en ort l. ett område). Järta Kopparb. 2 (1823). Flodström Naturförh. 4 (1918). —
-FÖRSÄMRING. särsk. (i fackspr.) motsatt: klimatförbättring. VerdS 6: 19 (1888). 2NF 27: 1152 (1918). —
-FÖRÄNDRING. (klimat- 1818 osv. klimats- 1821)
1) (i sht i fackspr.) förändring i de klimatiska förhållandena (på en ort), klimatförbättring l. klimatförsämring; äv. bildl. Stiernstolpe Ballenstedt 1: 138 (1819). SvGeogrÅb. 1929, s. 10. SvD(A) 1930, nr 313, s. 8 (bildl.).
2) olikhet i klimatet på tvenne olika platser, vilken för den som förflyttar sig (tänkes förflytta sig) från den ena platsen till den andra ter sig ss. en förändring. Den vidtberömda plötsliga klimatförändringen, som .. skulle förnimmas genast efter nedkomsten från Brenner. Atterbom Minn. 335 (1818). Palmblad Norige 21 (1846).
-GRÄNS. (i fackspr.) SkogsvT 1904, s. 421. Himalaja är jordens mäktigaste klimatgräns, skiljande det indiska monsunområdet från Central-Asiens stäppregion. 2NF 11: 706 (1909). —
-KUR; pl. -er. med. kur som avser att gm vistelse i lämpligt klimat (ombyte av klimat) invärka återställande l. förbättrande på hälsotillståndet. Hallin Hels. 2: 863 (1885). —
-LÄRA, r. l. f. (i fackspr.)
2) om den av fransmannen Montesquieu († 1755) framställda teorien om klimatens invärkan på den mänskliga kulturens utveckling. Blanck NordRenäss. 245 (1911). —
-OMBYTE~020.
1) om förhållandet att gm ombyte av vistelseort komma till ett annat (för ens hälsotillstånd lämpligare) klimat, ombyte av klimat. Siwertz JoDr. 44 (1928).
-OMRÅDE~020. (i fackspr.) område med (relativt) likartade klimatiska förhållanden; jfr KLIMAT 3. Sverge ligger på gränsen mellan det rysk-sibiriska och det atlantiska klimatområdet. BotN 1894, s. 237. Flodström Naturförh. 4 (1918). —
-PERIOD. (i fackspr.) period med (relativt) likartade klimatiska förhållanden. Den subarktiska klimatperioden. JmtFmT 2: 210 (1901). —
-RAS, r. i sht bot. för ett visst klimat särskilt lämpad varietet av en växtart. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 179. —
-SJUKDOM~02 l. ~20. (mindre br.) i sht i pl., ss. sammanfattande benämning på ett flertal sjukdomar vilkas uppkomst står i samband med de klimatiska förhållandena (i sht i tropikerna). Uhrström Hemläk. 198 (1879). 2NF 18: 411 (1912). —
-SKILLNAD. om skillnaden i klimat mellan olika orter vid samma tid l. mellan olika årstider inom samma område. VetAH 1800, s. 62. NF 7: 1334 (1884). Fatab. 1917, s. 160. —
-VAN. (mindre br.) om person: van vid klimatet (särsk. i fråga om tropiskt klimat). Dahlgren Stanley 1: 500 (1890). DN 1898, nr 10133 (A), s. 3. —
-VÄXLING. (i fackspr.) växling i klimatet inom ett område. Flodström Naturförh. 19 (1918). Periodisk klimatväxling. SvUppslB 15: 539 (1933). —
-ZON. (i fackspr.)
B (†): KLIMATS-FÖRÄNDRING, se A.
Spoiler title
Spoiler content