KLINKA kliŋ3ka2, sbst.5, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av t. klinke (i ssgn drahtklinke); sidoform till klinge (se KLINGA, sbst.1); jfr t. drahtklinge]
(i fackspr.) måttvärktyg bestående av en avlång l. cirkelformig platta med uttagna hakmått, användt för mätning av viss standardiserad materiell, ss. ståltråd, plåt, bultar, skruvar o. muttrar. Rinman Jernförädl. 217 (1772). 3NF 14: 611 (1931). — jfr TRÅD-KLINKA.
