KLINKA kliŋ3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[y. fsv. klinka (PMånsson 171), liksom likbetydande d. klinke av nt. l. holl. l. t. klinken; sannol. etymol. identiskt med KLINKA, v.1; besläktat med fht., mht. klenken, binda, knyta ihop, meng. clenche, eng. clench, clinch, fästa, nita, hålla fast; jfr KLINKA, sbst.1—4]
1) (i fackspr.) (med hammare) tillstuka (en ngnstädes insatt l. inslagen bult l. nit o. d.) i ena ändan (för att den icke skall falla ut). Widegren (1788). Smith (1916). — jfr AV-KLINKA.
2) fastsätta (ngt) med nitar (som tillstukas i ändan), fastnita. Desse järn gallror gå tvärs igenom väggen och (äro) innan till klinkade. VDAkt. 1790, nr 524. — jfr AN-KLINKA.
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. t.] skeppsb. (medelst nitar) fastgöra (fastspika) bordläggningsplankorna (vid varandra) på (ett klinkbyggt fartyg); bygga (ett fartyg) på klink, lägga (bordläggningsplankor) på klink. (Spik) som han (dvs. båten) klinckades, och bordlades m[edh] .. i stam[m]ana. SkeppsgR 1543. Bordläggningen (på båten) är byggd på kravell med de två översta borden klinkade. VFl. 1921, s. 136.
Ssgr (till 1; i fackspr.): A: KLINK-BRICKA. plåtbricka l. plåt- l. järnring som sättes över ändan av en bult l. nit som skall klinkas. Konow (1887). NoK 13: 207 (1922). —
B (†): KLINKE-HAMMARE, se A.
