publicerad: 1936
KNALL knal4, sbst.1, r. l. m. (HH 20: 302 (c. 1640) osv.) ((†) n. Schroderus Os. III. 2: 68 (1635), Helenius (1838)); best. -en, äv. -n (ss. n. -et AsiatB 1: 173 (1741), Ossian 2: 22 (1794)); pl. -ar ((†) -er Sylvius Mornay 241 (1674); ss. n. = (GbgMag. 1760, s. 7)).
Ordformer
(knal 1695. knall 1635 osv.)
Etymologi
[liksom d. knald av t. knall, till ä. t. knellen (ipf. knall), knalla, braka; sannol. av ljudhärmande urspr. — Jfr KNALLA, v.1]
1) omedelbart med full styrka insättande hårdt ljud som afficierar hörselorganen på ett stötlikt sätt; numera företrädesvis om dylikt ljud som är av (relativt) kort varaktighet (t. ex. utgör första momentet av ett mera långvarigt brak l. dån): smäll; särsk. om smäll vid detonation, explosion l. förpuffning; äv. om smäll av slag l. dyl. l. av champagnekorkar o. d. som springa i luften. Schroderus Os. III. 2: 68 (1635). Vissa materier gifva, när de itändas i fria luften, et knall, som liknar et svagt åskeslag. VetAH 1759, s. 83. Men det kommer en stund, / då din (dvs. solens) gyllene rund / springer sönder: dess knall / manar verlden till fall. Tegnér (WB) 2: 136 (1813). Champagnen skummar yr och lätt / vid korkars knall. Jensen Puschkin 126 (1889). SvD(A) 1930, nr 204, s. 3. — jfr PISK-KNALL. — särsk.
a) om ljudet av skott (eldvapen), kreverande granater, avbrinnande fyrvärkeripjäser o. d. CGyldenhielm (c. 1640) i HH 20: 302. Den ena grofva knalln (vid kanonaden) följdes i ögonblicket af en annan, så att fönsterna dallrade. Topelius Dagb. 1: 92 (1833). Alm VapnH 46 (1927). — jfr PISTOL-, SKOTT-, STYCKE-KNALL. — särsk. [efter t. knall und fall] i uttr. knall och fall.
α) med de båda substantiven bevarande sin substantiviska funktion; särsk. (numera föga br.) i uttr. som beteckna att knallen av ett skott l. en krevad är samtidig med l. omedelbart åtföljes av den åsyftade effekten med skottet l. krevaden. Nu skjuter jag ogärna, då jag ej kan påräkna knall och fall. Jahn DjurJägL 141 (1909). (†) Iagh .. sköth .. denn hvitha Båcken för dem (dvs. de övriga jägarna) sin koss att knall och fall blef ett. HSH 28: 358 (1663) [jfr ä. t. knall und fall war eins]. särsk.
α') (†) artill. i uttr. brandrör för knall och fall, först vid projektilens nedslag (anslag) värkande rör till projektil, nedslagsrör (motsatt: tidrör); bomb för knall och fall, med nedslagsrör försedd bomb. 2VittAH 17: 254 (1839, 1846). KrigVAH 1854, s. 21. Anm. I ä. tid förekom äv. en ssg knallochfallrör, nedslagsrör. KrigVAT 1847, s. 283 (i fråga om förh. på E. XIV:s tid). Spak HbFältartill. 132 (1873).
β') (†) olycka bestående i att man faller för ett skott. När store Konung Carl van seger / Inför det norska Fredriks grymma hall, / Der honom mött ett fasligt knall och fall. Risell Vitt. 449 (1718).
γ') (numera föga br.) i utvidgad l. bildl. anv.: (med buller l. brak försiggående) stupande l. fallande; plötsligt inträffande olycka, (plötslig) katastrof. Linné Skr. 5: 173 (1732). Ångan af färskt bröd i för stor quantitet är ett gifft, så at, om man får den i sig, är det knall och fall. Dens. Diet. 2: 164 (c. 1750).
β) övergående i adverbiell anv.; eg.: så att skottet träffar o. dödar på fläcken; numera vanl. (vard.) bildl.: plötsligt, ögonblickligt; särsk. i fråga om plötsligt inträffande död (utan föregående sjukdom); numera företrädesvis i uttr. dö (avlida) knall och fall. Der siöt Hans K. H. Prinsen en dågjort uppå 96 steg knal och fal. Carl XI AlmAnt. 339 (1695). (Den 12 dec.) Passerade intett, uthan blef Drabanten Pehr Hårdh ihiälstucken af sin camerat Engelbrecht knall och fall uthi fyllerij. KKD 1: 336 (1708). Pehr Ribbing, som feck slagfluss knall och fall. HSH 7: 256 (c. 1800). DN(A) 1932, nr 64, s. 6.
b) om det ljud som åtföljer en elektrisk urladdning; särsk. om det första momentet i det dån som åtföljer en blixt (i bet. 1 a); äv. om detta dån i dess helhet. Humbla Landcr. 127 (1740). Åskans knall och blixtens lågor / .. Förkunna, Gud! ditt majestät. Ps. 1819, 3: 3. Blixtarne korsade hvarandra, och de häftiga knallarne skakade våldsamt fönstren. Carlén Repr. 231 (1839). 2UB 2: 384 (1901). — jfr DUNDER-, LJUNGELDS-, ÅSK-KNALL.
c) [efter motsv. anv. i dan. o. t.; jfr KNALL-EFFEKT] bildl., ss. förled i färgbetecknande adjektiviska ssgr för att beteckna en färg ss. skarp l. värkande på uppfattningen likt en knall; se KNALL-BLÅ, -GRÖN, -GUL, -RÖD.
2) (i Finl.) elliptiskt för: ”knallhatt” (se d. o. 2 a). Svart knall bortbytt å Automat Boulevard. Hufvudstadsbl. (A) 1934, nr 308, s. 12 (i annons).
Ssgr (till 1; i vissa fall äv. med anslutning till KNALLA, v.1): (1 c) KNALL-BLÅ. [jfr d. knaldblaa] starkt o. skarpt blå. Ballongernas röda klunga / lyser mot knallblå sky. Bergman LivÖ 189 (1922). DN(A) 1933, nr 69, s. 13. —
-EFFEKT. [jfr d. knaldeffekt, t. knalleffekt] eg.: effekt (t. ex. vid teaterföreställning l. fyrvärkeri) bestående i l. åstadkommen gm en knall; äv. närmande sig l. övergående i bet.: fyrvärkerisats som ger en dylik effekt; numera vanl. bildl., särsk.: ss. en knall värkande intryck (på en publik), vad som (särsk. med okonstnärliga l. mindre nogräknade medel) åstadkommer l. går ut på att åstadkomma ett dylikt intryck, ”sensation”. SvLittFT 1833, sp. 16 (bildl.). Knall-effekterna (då man tänder på en sur rishög) stanna vid mycket sprakande. Geijer I. 2: 320 (1846). Många menniskor likna raketer; sedan knalleffekten är förbi, äro de ihåliga. Östermalm 1897, nr 1, s. 2. Det finns gott om knalleffekter och teaterbelysning i den Mussoliniska imperaturen. Fogelqvist SöderkRom 189 (1924). Knalleffekter (erhållas vid fyrvärkeri) av kaliumpikrat. SvUppslB 10: 585 (1932). —
-FIDIBUS. (†) benämning på olika slags smällare av papper med ngt knallpreparat i. Berzelius Kemi 2: 402 (1812). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-GAS. [jfr t. knallgas] kem. o. tekn. om olika, vid antändning (för gnista l. låga) med en knall exploderande blandningar av ngn brännbar gas o. luft l. syrgas; särsk. om en blandning av två volymdelar väte o. en volymdel syre. Fock 1Fys. 585 (1855). Starck Kemi 8 (1931).
Ssgr (kem. o. tekn.): knallgas-blåsrör. knallgasbläster. JournManuf. 3: 344 (1833). 2NF (1910; med hänv. till knallgasbläster).
-bläster. vid lödning, svetsning, smältning av vissa metaller m. m. använd apparat för åstadkommande av stark hetta gm en knallgaslåga. Rosenberg KemKraft. 125 (1887). Starck Kemi 8 (1931).
-låga, r. l. f. låga av knallgas (av vätgas o. däri inpressat rent syre). Fock 1Fys. 337 (1854). NoK 44: 21 (1925). —
(1 c) -GRÖN. [jfr d. knaldgrøn] jfr -BLÅ. Det frodiga, knallgröna gräset! Laurin Stamfränd. 22 (1924). —
-GULD. [jfr d. knaldguld, t. knallgold] kem. o. tekn. explosivt, kvävehaltigt guldpreparat (pulver), användt bl. a. vid förgyllning av porslin. Rinman (1788). Cleve KemHlex. (1883). 3NF (1929). —
-HATT.
1) tändhatt.
a) skjutk.
α) (i sht förr) om tändhatt till perkussionseldvapen; jfr HUV, sbst.1 1 d. Leijonflycht (1827). Carlén Köpm. 2: 403 (1860). Alm VapnH 107 (1927).
b) (i fackspr.) om tändhatt som vid sprängning av sten o. d. insättes i dynamitpatron.
2) bildl.
a) (starkt vard.) hård, rund herrhatt; jfr KUBB, PLOMMONSTOP. Han uppträdde .. i knallhatt och resårskor. Larsson i By Vår 92 (1927). SvD(A) 1935, nr 271, s. 11.
b) (vard.) skämtsam l. nedsättande benämning på pojke l. yngling (l. vuxen man). NTIdr. 1900, s. 31. Essén Vap. 257 (1917).
Ssgr (till -HATT 1): knallhatts-antändning. antändning medelst knallhatt(ar). a) (i sht förr) skjutk. till -hatt 1 a α. Elfstrand 50År 21 (1927). Alm Eldhandv. 1: 231 (1933). b) (i fackspr.) till -hatt 1 b; i fråga om antändning av dynamitpatroner vid bärgsprängning. Öman Ungd. 174 (1889).
-gevär. (i sht förr) skjutk. till -hatt 1 a α: slaglåsgevär. Eneberg Karmarsch 2: 755 (1862). Alm VapnH 184 (1927).
-lås. (i sht förr) skjutk. till -hatt 1 a α: slaglås. Svederus Jagt 358 (1831). Fatab. 1929, s. 142.
-tapp. (i sht förr) skjutk. till -hatt 1 a α; å slaglåsgevär o. d.: tändhattstapp. KrigVAT 1834, s. 310. Alm VapnH 106 (1927). —
-KORK. i ena ändan något urholkad o. med en knallsats försedd flaskkork avsedd att användas i ett slags leksakspistol (”hundpistol”) som bl. a. användes (t. ex. av cyklister) mot skällande hundar. VaruförtTulltaxa 1: 457 (1912). Upsala(A) 1927, nr 210, s. 6. —
-KRUT. [jfr d. knaldkrudt, t. knallpulver] (numera knappast br.) om olika explosiva preparat som gm slag kunna bringas att explodera med knall o. låga o. som användas till fängkrut. JernkA 1826, 1: 224. Almroth Karmarsch 639 (1839). Lundell (1893).
-KVICKSILVER~020. [jfr d. knaldkviksølv, -kvægsølv, t. knallquecksilber] starkt explosiv kvicksilverförening (knallsyrans kvicksilversalt) som användes ss. initialsprängämne i tändhattar m. m.; kvicksilverfulminat. Berzelius Res. 13 (1812). Bolin o. Gustaver KemGymn. 209 (1932). —
-LUFT. [jfr d. knaldluft, t. knalluft] (numera knappast br.) = -GAS. Regnér Begr. 2: 163 (1807). Sundén (1886). —
-PATRON, r. l. m. (i fackspr.) med knallsats fylld patron för avgivande av knall- l. alarmsignal. Patent nr 33231, s. 1 (1912). —
-PREPARAT. [jfr d. knaldpræparat] tekn. sammanfattande benämning på olika med konst framställda, starkt explosiva ämnen som för slag l. stötar l. friktion (l. vid upphettning) detonera med en knall (o. användas ss. initialsprängämnen); jfr -GULD, -KRUT, -KVICKSILVER. Berzelius Brev 13: 131 (1829). (Ekenberg o.) Landin 825 (1894). —
-PULVER. [jfr d. knaldpulver] benämning på olika pulverformiga knallpreparat; numera nästan bl. om dylikt preparat som användes ss. ammunition för leksakspistoler o. d. VetAH 1754, s. 201. KrigVAH 1806, s. 53. SvUppslB (1933).
(1 c) -RÖD. [jfr d. knaldrød, t. knallrot] jfr -BLÅ. Hansson 2Dikt. 125 (1901). En Einar Nerman-flicka i knallröd klänning .. pryder omslaget till (tidningen). GHT 1934, nr 67, s. 9. —
-SATS. [jfr d. knaldsats] (i fackspr.) om sats av knallpreparat; äv. om själva ämnet. KrigVAH 1827, s. 41. Alm VapnH 105 (1927). —
-SIGNAL. [jfr d. knaldsignal, t. knallsignal]
1) (i fackspr.) signal given medelst en knall l. knallar. TT 1897, Allm. s. 354. 2NF 30: 168 (1919).
2) järnv. konkret: med explosiva ämnen fylld kapsel, dosa, hylsa o. d. som i fall av fara lägges på en järnvägsskena för att signalera stopp åt tåg som passerar över den o. bringar den att explodera med en knall; jfr -DOSA. ReglTjSJ 1858, s. 82. Patent nr 35239, s. 1 (1913).
-SILVER. [jfr d. knaldsølv, t. knallsilber] (i fackspr.) benämning på knallsyrans ytterst explosiva silversalt (användt bl. a. i smällkarameller). Almroth Kem. 271 (1834). SvUppslB (1933). —
-STUBIN. (i fackspr.) med en knall detonerande stubin (använd ss. initieringsmedel vid sprängningar). SFS 1895, Bih. nr 6, s. 13. 3NF (1929). —
-SYRA, r. l. f. [jfr d. knaldsyre, t. knallsäure] kem. benämning på en i fritt tillstånd icke förekommande syra som bl. a. ingår i knallkvicksilver; jfr CYAN-SYRA. Berzelius ÅrsbVetA 1824, s. 126. Bolin o. Gustaver KemGymn. 55 (1932).
Spoiler title
Spoiler content