KNELL, m.?, anträffat bl. i pl. knellar.
Etymologi
[sv. dial. knäll, m. o. n., stöt, hugg, slag (Finl., Estl.), avbräck, skada (Skåne); till (stammen i) sv. dial. (Finl.) knälla, stöta, slå till; jfr ä. t. knellen, knalla, braka, slå sönder med ett brak (se KNALLA, v.1)]
(†) hugg, stöt, slag? Men tiuffarne woro icke lenge borte i sönder, wtan bude sig offta thil, ther finge the och mångestedis goda knellar före; borte wid Röck bleffue wäll 500 eller 600 slagne. Brahe Kr. 43 (c. 1585).
