[jfr d. knikke, t. knicken; möjligen ljudhärmande l. (sekundär) avljudsbildning till KNACKA(jfr DIRRA: DARRA, KNIRKA: KNARKA, KNIRRA: KNARRA m. fl.); eller ock samma ord som KNICKA, v.1, med liknande bet.-utveckling som i KNÄCKA, v.1, bryta, spräcka o. d., i ä. sv. äv.: knaka]
(i vissa trakter) giva ifrån sig l. åstadkomma ett knackande l. knäppande ljud l. läte; äv. opers.; äv. med personligt subj.: knacka, hamra o. d.; särsk. i förb. knicka och knacka o. d. Knipor .. (hava) kring flyckt, med knickande uti vingarne. Broman Glys. 3: 304(c. 1730). Sedan har här knickat och knackat och hamrat och jojkat och halat. Högberg Jim 181(1909). Knickandet och knackandet där öster vid stadsvarvet (hade) tystnat. Dens. Utböl. 2: 9(1912).
Ssg: KNICK-STEN. (†) liten sten som användes att spela med o. d. (så kallad på grund av det knäppande ljud som uppstår vid kastandet); jfr KNICKER, sbst.1 Linc.(1640). IndSvec.(1641).
