1) till KNOTA, sbst. 1 a,om person l. kroppsdel: mager o. med starkt framträdande knotor. (Friaren) är gammal och knotug. Missförståndet 33(1740); möjl. till 3. Ett kantigt, ja nästan knotigt ansigte med liten näsa. Almqvist JK 74(1835). Siwertz Låg. 23(1932).
a) om träd l. gren l. kvist o. d.: krokig o. försedd med knutiga l. knöliga utväxter; vresig. En väldig ek, som sträcker sina knotiga grenar mot skyn. Wetterbergh Altart. 105(1848). Fursten träder fram ur skogsbrynet, stödd på sin knotiga käpp. VL 1893, nr 228, s. 4. Knotiga trädrötter. Hallström Händ. 121(1927). Trädgården .. med sina knotiga äppelträd. SvD(A) 1933, nr 13, s. 7.
b) (föga br.) om terräng o. d.: backig, brant. Knotiga kullar. Hallström Purpur 5(1895). Den knotiga Norrlands-bygdens ensamma, ödsliga och storvulna atmosfär. NDA(A) 1931, nr 279, s. 4.
3) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1, 2: hård; kärv; om person äv.: barsk, butter, tvär, knarrig. Om Jordgumman är något knotug och sömnug, måste hon (dvs. hustrun) see igenom Fingren med henne. Hoorn Jordg. 1: 18(1697). SvMerc. V. 1: 284(1759). Hans Järta, hvilken i .. ”Odalmannen” .. berör den nya skolans tendenser med en något omild hand, ehuru på långt när icke så knotig som Argus. BEMalmström 5: 426(c. 1860). Knotig och trotsig gotik. Ossiannilsson Hem. 11(1915). Rääfs knotiga väsen. SvLittH 2: 104(1919).
SAOB
