publicerad: 1936
KNOTA knω3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KNOT, sbst.3, m. l. f.; l. KNOTE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(knota c. 1635 osv. knoot 1647. knote 1741—1749. knoten, sg. best. 1797 (: höftknoten). knotar, pl. 1756—1787)
Etymologi
[av nt. knote, knut, besläktat med holl. knoet, knöl; ytterst av germ. knu-, trycka samman, o. med urspr. bet.: klump, knöl; jfr KNUT, sbst.1]
1) ben slutande i en ledgång; äv.: tjockända av ett ben, ledända av ett ben; äv.: ben i en led; äv. i allmännare anv., om (i sht större) ben över huvud taget; jfr KNOKA, sbst. Schroderus Dict. 6 (c. 1635). The bösta sönder hwar min knoot. Chronander Surge D 8 a (1647). Jag skall lappa om din lekamen, din skurk, så att dina knotor ska knaka i dig. Wetterbergh Sign. 43 (1843). Fogeln, hvars fjäderpennor och knotor äro fylda af luft. Beskow i 2SAH 34: 336 (1861). Ett fynd från Magleby på Langeland omfattade knotor av får, svin, hästar, oxar och människor. SvD(A) 1934, nr 130, s. 24. — jfr AXEL-, BEN-, DÖDNINGS-, LED-, SKENBENS-, VING-KNOTA. — särsk.
a) om ben (l. benutskott) som tydligt framträder under huden; äv. om parti av kroppen över en knota. Brauner Bosk. 39 (1756). Han är så mager, at bara knotorna synas. Sahlstedt (1773). Nu blefvo kindens ludna knotor stilla. Böttiger i 2SAH 50: 247 (1874). — jfr HÖFT-, KIND-KNOTA.
b) (†) oeg., i fråga om insekter. Syrsorna med sina långa käkar / och sina magra ben och skarpa knotor. Ling Riksd. 135 (1817).
c) (numera mindre br.) om hals- l. ryggkota, kota. Schultze Ordb. 2364 (c. 1755). Östergren (1930). — jfr BÖDELS-, HALS-, LÄND-, RYGG-, RYGGRADS-KNOTA.
2) (mindre br.) knölig utväxt på ngt, särsk. på träd; klump, knöl; knuta. TT 1872, s. 263. Ekens mörka knotor och björkens hvita stam. Roos OsynlVäg. 224 (1903). Nedtill är (träd-)stammen .. full med knölar och knotor. Högdahl Fleuron Jägarg. 140 (1919). — jfr GIKT-, KÄPP-, STAM-, STEN-KNOTA.
3) [möjl. eg. bildl. anv. av 2] (†) i uttr. stå i knota, hava stannat i växten, ”stå i knut”. Börja the (dvs. grisarna) strax vid början stå i knota, .. komma the sig sällan före i längden. Broman Glys. 3: 189 (c. 1730).
(1 c) -KNACKARE. (vard., skämts., mindre br.) ”kotknackare”, kiropraktiker. Vidi 1930, nr 44, s. 3. —
(2) -VUXEN, p. adj. (tillf.) om träd: knotig. Hemberg ObanStig. 75 (1896). Knotvuxen fjällbjörk. Dens. Kola 90 (1902).
Avledn.: -KNOTAD, p. adj. till 1: som har så l. så beskaffade knotor; i ssgn RUND-KNOTAD.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content