KNOTT knot4, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KNOTTER, sbst.1, m.
Ordformer
(knott 1917. knotter 1614)
Etymologi
[sannol. eg. identiskt med KNOTT, sbst.2 — Formen knotter innehåller sannol. den gamla nom.-ändelsen -er]
(vard., föga br.) liten, oansenlig mansperson. Ästu fiälingzkar, tu äst ther till lijk, / Aldrigh sågh iagh een knotter slijk. Rondeletius 34 (1614). En sådan liten gås till fru och en sådan liten knott — just knott till man. Essén Vap. 199 (1917).
