SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOAGEL a4gel l. kå-, n.; best. -glet; pl. =; l. KOAGULUM -a4gɯlum l. -gu-, n.; best. -gulet (LAHT 1911, s. 598), i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -guler.
Ordformer
(koagel 1872 osv. koagulum (co-) 18301915)
Etymologi
[jfr eng. o. fr. coagulum; av lat. coagulum, ämne som åstadkommer koagulation, till cogere, driva samman, av com (se KON-) o. agere (se AGERA). — Jfr KOAGULERA]
(i fackspr., i sht kem. o. fysiol.) koagulerad massa. Berzelius Kemi 6: 146 (1830). Aflägsnande af ett koagel. Bergmark Förlamn. 49 (1908). jfr BLOD-KOAGEL.
Spoiler title