SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOAFFYR 1afy4r l. 1-, r. l. m. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-ure 16881868. -ur 17731815. -yr c. 17801933; se vidare KOAFFERA)
Etymologi
[av fr. coiffure, bildat till coiffer (se KOAFFERA)]
1) (i sht förr, numera föga br.) hårklädsel, hårprydnad. BoupptSthm 1689, s. 176 b (1688). Coeffurer af Spetzar, Snilljor, Band eller Flor. FörordnUtrVar. 1734, s. A 2 b. VaruförtTulltaxa 1: 479 (1912).
2) (numera bl. i vissa kretsar) sätt varpå ngns hår är ”koafferat”; äv. konkret: håruppsättning; frisyr; ngn gg äv. ss. vbalsbst.: ”koafferande”. Dalin Arg. 1: 73 (1733, 1754). Fruentimren (i Manheim) hade .. ei så hög Coeffure .. som i Hamburg. Palmstedt Resedagb. 55 (1778). Jag har ändrat min coëffure, och brukar blott en lock; på hvar sida, kan du väl tänka. Kellgren (SVS) 6: 269 (1790). Geijer Brev 267 (1833; konkret). Denne med manikyr och pedikyr och koaffyr förtrogne, soignerade gråskäggsherre, som (osv.). Fogelqvist Minn. 103 (1930). SvUppslB 15: 681 (1933).
Spoiler title