SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOBOLT 4~bol1t, stundom 4~, l. 40 (kóbållt Dalin), sbst.2, förr äv. KOBOLD, sbst.2, r. l. m. (Bromell Berg. 65 (1730) osv.), ngn gg n. (SAOL (1900; jämte r.), Östergren (1930; jämte r.; angivet ss. sällsynt genus)); best. -en, ss. n. -et; pl. (†, anträffat bl. i bet. 1) -er (Kempe Graanen Dedic. 7 a (1675), Rinman 1: 1002 (1788)) l. -ar (Linné Stenr. 62 (c. 1747)).
Ordformer
(kobold 1675 (: Kobolder, pl.)1774. kobol(d)t (co-, -bålt) 1685 osv.)
Etymologi
[liksom d. kobolt, eng. o. fr. cobalt, nylat. cobaltum, av t. kobalt (i ä. t. äv. kobold m. m.); eg. samma ord som KOBOLT, sbst.1 Ordet har tidigast varit en föraktlig benämning på vissa ss. värdelösa ansedda mineral (särsk. koboltmineral) som i äldre tysk bärgsmanstro satts i samband med ”gruvtomten”. En föreställning att ”gruvtomten” bortrövade ädla metaller o. i deras ställe smusslade in ss. värdelösa ansedda mineral omnämnes redan av Mathesius (Sarepta 155 (1562))]
1) benämning på olika mineral i vilka kobolt (i bet. 2) ingår ss. väsentlig beståndsdel, i sht använda för framställning av färgämnen, koboltmalm; ss. enkelt ord numera bl. ngn gg i icke fackmässigt spr. Kempe Graanen Dedic. 7 a (1675). Kobolt är nästan samma art (som vismut), dock mera af arsenico bunden. Hiärne Berghl. 449 (1687; rättat efter hskr.); jfr 2. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 111 (1768). Retzius Min. 353, 354 (1795). Almström Handelsv. 65 (1845). jfr: (Lat.) Cobaltum (sv.) Flugu Pulfver Cobolt. ApotT 1698, s. 13. — jfr GLANS-, SAFFLOR-, SPEIS-KOBOLT m. fl.
2) kem. o. miner. ett med järn o. nickel närbesläktat metalliskt grundämne. Wallerius Min. 230 (1747). Kobolt förekommer gedigen endast i meteorjern, eljest förenad med arsenik eller svafvel. Rosenberg OorgKemi 527 (1888). Starck Kemi 220 (1931).
3) tekn. om olika av koboltmineral framställda (i sht inom glas-, porslins-, fajans- o. lergodsindustrien använda) färgämnen varmed en ultramarinliknande färg erhålles, koboltblått. Bæckström Rörstr. 15 (cit. fr. 1725). Därs. 47 (1930; i fråga om förh. vid Rörstrands porslinsfabrik 17271757).
4) tekn. ultramarinliknande färgnyans som erhålles vid färgning med koboltblått, mellanblått. (Den svenska) Nationalflaggan har ljusnat från den dofva indigon till den milda kobolt. Strindberg GötR 262 (1904). TurÅ 1915, s. 379.
Ssgr (Anm. 1:o I kemiskt fackspr. användas ssgslederna KOBOLTI- o. KOBOLTO- för att angiva att kobolten ss. 3- resp. 2-värd ingår i viss koboltförening, t. ex. KOBOLTI- resp. KOBOLTO-FÖRENING, -KLORID, -SALT. 2:o Av de många i fackspr. förekommande ssgrna med KOBOLT(S)- anföres här nedan bl. ett starkt begränsat antal).
A: (1, 2) KOBOLT-BESLAG. [efter t. koboltbeschlag] (numera föga br.) miner. o. bärgv. = -BLOMMA. Wallerius Min. 234 (1747). 2NF 14: 452 (1910).
(1, 2) -BLOMMA1040, r. l. f. [efter t. koboldblumen, pl.] miner. (karmosinfärgad till persiko- l. blodröd) vittringsprodukt uppträdande på koboltmalmer av olika slag. Linné SystNat. 3 (1735).
(jfr 4) -BLÅ. (kobolt- 1818 osv. kobolts- 1915) i sht tekn. Marklin Illiger 79 (1818).
(jfr 3, 4) -BLÅTT, n. i sht tekn.
(2) -FÄRG. (kobolt- 1789 osv. kobolts- 1797) särsk. tekn. färgämne med koboltförening ss. väsentlig beståndsdel. Rinman 2: 295 (1789).
(2) -FÖRENING. kem. konkret. —
(1, 2) -GLANS. [jfr t. kobaltglanz] miner. glanskobolt. Wallerius Min. 231 (1747).
(2) -GLAS. [jfr t. kobaltglas] tekn. blåfärgad glasmassa som erhållits gm sammansmältning av glasflusser med koboltoxid o. som användes ss. färgämne inom glas-, porslins-, fajans- o. lergodsindustrien, smalt. Rothof 245 (1762).
(1, 2) -GRUVA, r. l. f. Rinman 1: 1003 (1788). Los' koboltgruvor i Hälsingland. 3NF 5: 183 (1926).
(2) -GRÖNT, n. tekn. grön koboltfärg (använd ss. målarfärg), zinkgrönt, saxiskt grönt. Almström Handelsv. 180 (1845).
(2) -HALT, r. l. f.
(2) -HALTIG.
(1, 2) -JORD. [jfr t. kobalterde] (†) miner. i naturen förekommande pulverformig (jordartad) koboltförening; jfr -MULM. Wallerius Min. 234 (1747). Weste (1807).
(1, 2) -KALK. [jfr t. kobaltkalk] (†) kem. (pulverformig) oxideringsprodukt av kobolt, oxiderad kobolt. Bromell Berg. 66 (1730). Ekeberg Nomenkl. 21 (1795).
(1, 2) -KIS. [jfr t. kobaltkies] miner. = -NICKELKIS. JBerzelius i FKM 4: 90 (1815).
(jfr 1) -MALM. bärgv. o. miner. Bergv. 2: 284 (1743).
(jfr 2) -METALL. kem. o. miner. Rothof 247 (1762).
(2) -MINERAL. miner.
(1, 2) -MULM. [efter t. kobaltmulm] (†) svart l. svartbrun (sällan svartblå l. svartgrå) vittringsprodukt av koboltmalm, vanl. pulverformig l. av lös beskaffenhet. Cronstedt Min. 211 (1758). Rinman 1: 1003 (1788).
(1, 2) -NICKELKIS~102. miner. svavelmineral innehållande kobolt o. nickel i växlande proportioner; linneit. ASjögren Min. 95 (1865).
(1, 2) -OXID. särsk. tekn. o. handel. om färgämnen som utgöras av en blandning i olika proportioner av oxideringsprodukter av kobolt l. som ss. väsentlig beståndsdel innehålla rostad koboltmalm. Gadolin InlChem. 101 (1798). SFS 1916, s. 213.
(1, 2) -REGULUS. (†) kem. utreducerad koboltmetall. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 112 (1768). Rinman 2: 773 (1789).
(1, 2) -SAFFLOR. tekn. rostad koboltmalm avsedd till framställning av färgämnen o. till blå glasyr på lergods, safflorkobolt. Liedbeck KemTekn. 299 (1864).
(2) -SALT, n. kem. Gadolin InlChem. 100 (1798).
(2) -STÅL. metall. stållegering med kobolt. Starck Kemi 220 (1931).
(1) -VÄRK, n. (kobolt- 17431891. kobolts- 17411824) tekn. anläggning för förädling av koboltmalm. Bergv. 2: 199 (1741).
B: KOBOLTS-BLÅ, -FÄRG, -VÄRK, se A.
Avledn.: KOBOLTISK, adj. (†) till 1 o. 2. Hiärne 2Anl. 329 (1706). Coboltiske Tilverkningar. Wallerius Min. 446 (1747).
Spoiler title
Spoiler content