KOBRYGGA kω3~bryg2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-brugge 1667. -brygga (-ia) 1546 osv.)
Etymologi
[jfr d. kobrygge, holl. koebrug, t. kuhbrücke; efter mnt. kobrugge, överdäck; jfr KO, sbst.1, o. BRYGGA, sbst.1 4 a. Anledningen till benämningen är oklar]
sjöt.
1) (†) benämning på visst jämte huvuddäcket förekommande däck (befintligt antingen över l. under detta); särsk. om lätt däck under vattenlinjen (tjänande dels till förrådsrum, dels till sovplatser för manskapet). SkeppsgR 1546. HH 20: 174 (c. 1585). Kastas Gods (över bord) som ligger emellan Öffwerloppe och Koobruggen, gäldes som annat. Sjöl. 1667, Sjösk. 11. Dalin (1852).
2) upplagsplats på (övre) däck för båtar, rundhult m. m. (vanl. belägen mellan gångborden samt för- o. stormasten), i ä. tid bestående av en av rår, spiror o. d. inrättad ställning, numera bildad av en överbyggnad på (övre) däck. Rajalin Skiepzb. 230 (1730). UFlott. 2: 41 (1904).
3) på handelsfartyg: gångbro av trä, förbindande back l. hyttdäck (”pop”) med midskepps överbyggnad. VFl. 1922, s. 148.
Ssgr (till 2; sjöt.): A (mindre br.): KOBRYGG-SEGEL, se C.
B: KOBRYGGE-GALGE, -SEGEL, se C.
C: KOBRYGGS-GALGE. (-brygge- 1856—1884) var särskild av de båda galgar på vilka kobryggan på vissa fartyg vilar. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). —
