SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KOKA kω3ka2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or (IErici Colerus 1: 104 (c. 1645) osv.) ((†) -er (möjl. att hänföra till sg. kok) Törnewall B 8 a (1694)); förr äv. KOK, sbst.4, m.?; pl. -ar (Broman Glys. 3: 16 (c. 1730), Broocman Hush. 2: 57 (1736)) l. -er (jfr ovan).
Ordformer
(kocka 1581—1842. ko(o)k 1587—1769. ko(o)ka 1581 osv.)
Etymologi
[fsv. koka; jfr sv. dial. kok, koka, kocka (uttalat med slutet ŏ), d. kok, r., höstack, hög (av exkrementer), nor. kok, m. (nor. dial. äv. koke, m.), jordkoka, jordklump; i avljudsförh. till KAKA, sbst. — Jfr KOK, sbst.3]
vid plöjning l. grävning o. d. uppkommen sammanhängande klump av jord l. lera o. d. Rätte Sädes-tijden är, när Dwergznäten draga sigh öfwer Kokorne i Åkren. Brahe Oec. 92 (1581; uppl. 1920). Kokorna sönderslås medh Wälten eller Klubbor. IErici Colerus 1: 104 (c. 1645). Rundt StillLjus. 9 (1929). — jfr JORD-, LER-, MULL-KOKA m. fl. — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) i uttr. bulta kokor, med klubba l. annat redskap krossa kokor (på en åker); jfr BULTA, v.3 1 a γ, KOK, sbst.3 Serenius (1741). Schulthess (1885).
b) (utom i α o. β mera tillf.) i allmännare anv.: klump, kluns. Dyn låg i stora spruckna kokor på bottnen (av den uttorkade mossen). Norlind Hell 1: 90 (1912). Skorna voro grå av lera och stora kokor klibbade vid klackarna. Rogberg Mot. 115 (1927). — särsk. (i vissa trakter)
α) [jfr motsv. anv. i d.] om hög l. klump av exkrementer (i sht av nötkreatur); jfr KASE, RUKA. Thunberg Resa 2: 100 (1789). Torf fins (på Öland) .. icke i tillräcklig myckenhet, och derför har man sedan länge tillbaka bränt ”kokor”, d. v. s. torkad kreatursspillning. Engström Öl. 113 (1903). SDS 1935, nr 284, s. 10.
β) om klump av malm o. d. Heidenstam Svensk. 1: 37 (1908). jfr SLAGG-KOKA.
Ssgr: A: KOK-KLUBBA, r. l. f. (förr) Broman Glys. 3: 40 (c. 1730). Grotenfelt JordbrMet. 104 (1899; i fråga om ä. förh. i Finl.). —
-KROSS, r. l. m. landt. = -KROSSARE. Juhlin-Dannfelt (1886). —
-KROSSARE, r. l. m. landt. särsk. om kokvält. Juhlin-Dannfelt 432 (1886). LmUppslB 627 (1923). —
-VITTA, f. l. r. [sv. dial. (Hälsingl.) kokvitta; senare ssgsleden bildad till VITTA, v. (i bet.: vicka, gunga hit o. dit); jfr KOKVITTRA, KOKÄRLA] (i vissa trakter) sädesärla. Broman Glys. 3: 293 (c. 1730). —
-VÄLT. (kok- 1801—1923. koke- 1572—1652) (i sht förr) landt. InventRytterne 1572. UB 3: 306 (1873). —
-ÄRLA, se d. o.
B (†): KOKA-FULL. om åker o. d.: full av kokor, kokig. Wollimhaus Ind. (1652).
C (†): KOKE-VÄLT, se A.
Avledn.: KOKA, v.1 i sht landt. refl. o. (ngn gg) i pass. med intr. bet., om åkerjord o. d.: klumpa ihop sig till kokor, bilda kokor. Schulthess (1885). Östergren (1930). —
KOKIG, förr äv. KOKOT, adj. (-ig 1712 osv. -ug 1757. -ot 1581 —c. 1755) i sht landt. om jord, åker o. d.: som klumpat ihop sig till l. är full av kokor. Brahe Oec. 91 (1581; uppl. 1920). LmUppslB 553 (1923).
Spoiler title
Spoiler content