[jfr t. konduktor; av lat. conductor resp. fr. conducteur (se KONDUKTÖR, sbst.2)]
fys. o. elektrotekn. ledare, överförare (av kraft, värme o. d.); särsk. om isolerad ledare som på elektricitetsmaskin uppsamlar elektriciteten; äv. bildl. VetAH 1757, s. 17. Någre kroppar låta värmet mycket lättare genomtränga sig, än andre. Sådane sägas vara goda ledare (conducteurer) för värmet. Gadolin InlChem. 6(1798). Berzelius Kemi 1: 47(1808; på elektricitetsmaskin). Bremer Brev 2: 59(1840; bildl.). Rydberg FysUtv. 34(1903).
