KONGESTION kon1jäʃω4n l. -eʃ-, l. -ästʃω4n l. -est- (kånnjästschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kongestion, eng. o. fr. congestion; av lat. congestio (gen. -ōnis), hopsamlande, vbalsbst. till congerere, hopsamla, föra tillsammans, av com (se KON-) o. gerere, bära, föra (jfr DIGERERA, GEST m. fl.)]
med. (i sht patologisk) tillströmning av blod till en kroppsdel l. ett organ i större mängd än normalt; äv.: blodöverfyllnad, hyperemi. Kongestion åt l. i hjärnan, huvudet, lungorna. LittT 1795, s. 448. Av gammalt talar man om kongestion, speciellt när det gäller en ökad blodtillströmning till hjärnan. RödKMedUppslB (1932). — jfr BLOD-, HJÄRN-KONGESTION.
