[jfr t. konjungieren, eng. conjoin, fr. conjoindre, it. congiungere; av lat. conjungere, förena, av com (se KON-) o. jungere, förena, besläktat med jugum, ok (se OK); jfr KONJUGERA I]
1) (†) förbinda l. förena (ngt med ngt annat); särsk. refl. o. i p. pf.; äv. i pass. med intr. bet.; jfr FÖRENA 5, 7. Gustaf II Adolf 121(1615). The Tartarer och Turcker, som hafwa welat conjungera Tanaim medh Volgam. Dens. 176(1617). (De båda professurerna kunde) beqwämligen conjungeras. BraheBrevväxl. II. 1: 39(1647). Skulle den Ryska eskadern .. få konjungera sig med den Cronstadtska, så torde (osv.). Rosenstein 3: 397(1789). Ekbohrn 1: 137(1868; äv. i den postuma uppl. 1904). — särsk. bärgv. Conjungeras sägas tvenne eller flere skölar, eller gångar, då de stöta tilsammans och förena sig i en gång, eller sköl. Rinman 1: 399(1788).
2) (†) astr. o. astrol. refl. o. i pass. med intr. bet., om himlakropp: komma l. befinna sig i konjunktion (med en annan himlakropp). Sylvius Mornay 655(1674). De puncter, der Månen opponeras och conjungeras med Solen. Melanderhjelm Astr. 2: 184(1795).
