SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KONJUNKTION kon1juŋkʃω4n (kånnjuncktschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet conjunct-)
Etymologi
[jfr t. konjunktion, eng. conjunction, fr. conjonction; av lat. conjunctio (gen. -ōnis), förening, förbindelse, bindeord, vbalsbst. till conjungere (se KONJUNGERA)]
1) (†) handling(en) att förena l. förbinda ngt med ngt annat l. förhållandet att förena sig l. träda i förbindelse med en annan l. andra; konkretare: förening (se d. o. 5, 7), förbindelse (se d. o. 1 d). Een conjunction aff een deell vthaff K: M:ttz i Danmarcks armée med h: K: M:tz armee. Gustaf II Adolf 286 (1626). Notorinsky .. hafwer .. sendt sijn Gesant til den Swenske Rijkz-Cantzlern åth Warschow, medh Kongl. Mayst. til Swerige vthi närmare conjunction til at träda. NAv. 22/11 1655, nr 1, s. 2. (Jag) afsände .. Cosswa .. att sätta Möllensvärd i land med sitt folk vid Porkala och att i konjunktion med honom besörja om Reuterholms enlevement. MoB 8: 69 (c. 1780). Cavallin Herdam. 4: 281 (1857; i fråga om förh. 1737).
2) astr. o. astrol. den ställning (aspekt) som två l. flera himlakroppar intaga i förhållande till varandra då de, betraktade från jorden, synas i samma (ekliptikal)längd (o. därmed i samma astrologiska zodiaktecken); särsk. i fråga om till solens planetsystem hörande himlakroppar i förh. till solen l. till varandra. Undre (i sht förr äv. nedre), övre konjunktion, vid vilken en planet befinner sig mellan jorden o. solen resp. på andra sidan solen. Gynnsamma konjunktioner (astrol.). Sylvius Mornay 657 (1674). Ingen Planet går Jorden någonsin närmare, än Venus, då hon är uti dess nedra Conjunction med Solen. VetAH 1756, s. 61. SvHumFörbSkr. 40: 34 (1933).
3) språkv. partikel (ord l. ordförbindelse) som utan att utgöra en satsdel i eg. mening (subjekt, objekt, adverbial osv.) l. utan att angiva ngt visst bestämningsförhållande mellan olika satselement tjänar uppgiften att logiskt förbinda olika satser l. satsdelar med varandra; äv. allmännare, med inbegrepp av vissa konjunktionella adverb; förr stundom äv. med inbegrepp av vissa determinativa l. relativa adverb; jfr BINDEORD 1 a. Samordnande l. koordinerande konjunktioner, som förbinda satser l. satsdelar av samma slag. Underordnande l. subordinerande konjunktioner, som förbinda två satser så att den ena blir bisats. Adversativa, disjunktiva, konklusiva, kopulativa konjunktioner. Finala, kausala, komparativa, koncessiva, konditionala, konsekutiva, temporala konjunktioner. Den allmänt underordnande konjunktionen att. De indirekt frågande (interrogativa) konjunktionerna om, huruvida. (Den tyska) Conjunctionen dasz. Giese Sprachm. 1—3: 426 (1730). Moberg Gr. 44 (1815). Relativa konjunktioner .. t. ex. Hvarest, Hvart, När, Som, Hvarföre, m. fl. Fryxell SvSpr. 97 (1861). Danell SvSpr. 101 (1927). — jfr AVSIKTS-, PRONOMINAL-KONJUNKTION.
Ssgr: (3) KONJUNKTIONS-BISATS~20 l. ~02. språkv. bisats som förbindes med sin huvudsats medelst konjunktion. Brate SvSpr. 201 (1898).
(3) -SATS. språkv. = -BISATS. Lindströmer ItGr. 138 (1803).
(2) -ÖGONBLICK~002 l. ~200. astr. o. astrol. det ögonblick då en konjunktion inträffar. Lindhagen Astr. 382 (1860).
Avledn. (till 3; språkv.): KONJUNKTIONAL, adj. [jfr t. konjunktional, eng. conjunctional] som består i l. utmärker l. utmärkes av osv. en konjunktion l. konjunktioner; jfr KONJUNKTIONELL. Konjunktionala bisatser. Bjursten SvSpr. 3: 12 (1864). Wrangel Dikten 105 (1912).
Ssgr: konjunktional-bisats. Tullberg SvSpr. 1: 41 (1836).
-sats.
KONJUNKTIONELL, adj. (-ell 1898 osv. -elt, adv. 1832) [jfr t. konjunktionell] konjunktional; särsk. i utvidgad anv., i uttr. konjunktionellt adverb, adverb (t. ex. ”alltså”, ”således”) som gm att uttrycka tankesammanhanget mellan den sats vari det står o. en föregående l. efterföljande sats kommer en konjunktion nära. Almqvist SvSpr. 101 (1832). Danell SvSpr. 101 (1927).
Spoiler title
Spoiler content