KONKLUSIV koŋ1klɯsi4v, äv. kon1-, l. -klu-, äv. 3~02 l. 40~1, adj.
Ordformer
(förr äv. skrivet conclu-)
Etymologi
[jfr t. konklusiv, eng. conclusive, fr. conclusif; av senlat. conclusivus, till p. pf.-stammen i concludere (se KONKLUDERA)]
språkv. om sats som gm konjunktion o. d. är koordinativt förbunden med en annan sats: som uttrycker en grund till l. en följd av vad den andra satsen uttrycker; om konjunktion o. d.: som koordinativt förbinder två satser som stå i ett dylikt förh. till varandra. Ljungberg SvSpr. 188 (1756). SvUppslB (1933).
Ssg: KONKLUSIV-SATS. språkv. NF (1884).
