KONKORDAT koŋ1korda4t, äv. kon1- (kånnkårrdát Dalin), n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet concor-)
Etymologi
[jfr t. konkordat, eng. o. fr. concordat; av mlat. concordatum, eg. p. pf. n. av lat. concordare (se KONKORDERA)]
(i fackspr.) överenskommelse mellan katolska kyrkan (påvestolen) o. en stat rörande förhållandet dem emellan, särsk. i frågor som höra till gränsområdet mellan statens o. kyrkans befogenheter. Eberhardt AllmH 3: 399(1776). Det mellan kejsar Henrik V och påfven Calixtus II afslutade concordatet i Worms. Cornelius LbKyrkoh. 42(1860). GHT 1934, nr 32, s. 5.
