KONSTRA kon3stra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. konstra; till pl. av KONST]
(ngt vard.)
1) göra ”konster”, ”ha sig”, ”skapa sig”; bruka ”konster” l. konstgrepp, ha ”konster” för sig; bruka knep l. list l. ränker; äv. i uttr. konstra med ngt, manipulera l. ”mixtra” med ngt; jfr KONST 7. Dhe (dvs. holsteinske ministern m. fl.) kånstra mycket och hålla sällan rätta vägen. Carl XII Bref 130 (1714). Slingra och konstra och kryp. Elgström Fatt. 135 (1912). Sedan .. herrarna konstrat en stund med låset .., gick dörren upp. Bergman Mark. 234 (1919). Hon slapp att dansa och konstra. Dens. LBrenn. 215 (1928).
2) visa nyckfullhet l. gensträvighet; krångla; bråka; göra svårigheter, sätta sig på tvären; äv. om djur (i sht häst); stundom bildl., om sak; stundom i uttr. konstra med ngn. Braun Calle 168 (1843). Då Mollberg väl länge konstrade, innan han började danslektionen. Ljunggren Bellm. 162 (1867). (Hon är) from och sedig och kommer ej att konstra med sin herre. Hedenstierna FruW 144 (1890). Hästar .. skyggade och konstrade. Lagerlöf Mårb. 70 (1922). Siwertz Varuh. 172 (1926; om ur). Ä, Gust, konstra inte nu. Du måste med till utställningen. Dens. Låg. 303 (1932).
Särsk. förb. (till 3; ngt vard.): KONSTRA BORT10 4. gm förkonstling förstöra. Andersson GrDram. 205 (1890, 1910). Man kände i .. (skådespelerskans) spel en äkthet, som man hoppas hon ej skall konstra bort. OoB 1932, s. 390. —
KONSTRA TILL10 4. krångla till. Hur man än .. konstrar till skolundervisningen i funktionalistisk anda, så (osv.). SvD(A) 1930, nr 271, s. 5.
