KONVENANS kon1venaŋ4s, äv. -an4s (kånnvenánngs Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (Bremer Brev 1: 269(1834), Hjärne K12 143(1902)).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-, -ance, -ence, -ens)
Etymologi
[jfr eng. convenance; av fr. convenance (les convenances), till convenir (se KONVENERA)]
sammanfattning(en) av det som anses passande l. hörande till god ton l. av de former o. bruk som gälla för umgängeslivet inom vissa (högre) samhällsklasser; stundom övergående i bet.: uppträdande i enlighet med konvenansens krav, god ton, skick o. bruk; äv. (numera föga br.) i pl., närmande sig bet.: konvenansregler; jfr ETIKETT II.Konvenansens krav. Bryta mot konvenansen(s regler). Ett beteende som strider mot all konvenans. 2SAH 1: 257(1801; i fört. över främ. ord). Bremer Brev 1: 425(1836; i pl.). Snart inseende att konvenansen förbjöd honom att samtala ensamt med henne. Carlén Klein 70(1861). SvD(A) 1935, nr 304, s. 14.
Ssgr: KONVENANS-BROTT. brott mot konvenansens regler. Hallström El. 289(1906). —
-MÄNNISKA. (ngt vard.) person som (strängt) håller på konvenansen. Topelius 24: 117(1857). —
